Välj en sida

Skarpare straff, mer fällande domar, slopad ungdomsrabatt, mer fängelse – detta ska tydligen vara vägen framåt. Men fungerar det? När det gäller just brottsbekämpning tycks vetenskap, erfarenhet, professionens förslag och beprövad metod inte vara särskilt populära. Det som ska blidkas är i stället vår kollektiva frustration och ångest. Och det ska helst gå snabbt. Fängelser är ju praktiska i det avseendet. Det är enkelt och går snabbt att höja straffen, sänka beviskraven i våra domstolar, anställa fler poliser och bygga ut rättsväsendet. Men hjälper det på lång sikt?

Tyvärr är den tråkiga sanningen att ett dysfunktionellt samhälle tar lång tid att bygga och det tar lika lång tid att ändra. När vi låser in några busar i fängelset hanterar vi ju inte det grundläggande problemet. Frågan som vi måste ställa oss är varför den kriminella livsstilen attraherar. Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella och andra inte? Handlar det om att de föds till kriminella eller handlar det om att de blir till kriminella? Handlar det om att vissa är mindre benägna att uppleva rädsla för de potentiella konsekvenserna av brott? Om vi vill hitta en långsiktig lösning på den våldsproblematik som börjat florera behöver vi hitta svaren.

Om vi kikar på forskningen som finns visar denna förhållandevis tydligt att fängelsestraff inte hjälper vare sig repressivt eller preventivt (https://www.dn.se/debatt/svagt-stod-i-forskningen-for-att-hardare-straff-minskar-brotten/). Problemet är att för varje buse vi låser in, dyker det upp en annan upp. Brottslighet på hög nivå är en typ av företagsverksamhet. Om det finns en större efterfrågan – som ju uppstår när fängelserna fylls och nya ”anställningstillfällen” dyker upp – kommer det även att finns ett utbud – dvs. unga människor som gör brottslig verksamhet till sitt levebröd. Lockelserna är för stora. Föreställ dig att du saknar möjligheter att skapa dig själv ett liv med pengar. Du kan inte utbilda dig eller hitta ett bra jobb. Du är fast. Och sedan dyker det upp ett tillfälle där du kan tjäna snabba pengar och få allt det där du alltid velat ha. Det krävs integritet för att stå på sig i en sådan situation. Om man utöver en svår livssituation även saknar goda förebilder blir det tufft.

Om vi ändå leker med tanken att fängelsestraff kommer minska brottsligheten, eftersom brottslingarna blir inlåsta, blir en uppenbar följdfråga vad som händer när brottslingarna kommer ut igen? För sannolikt kommer de ut någon gång, om vi inte bestämmer att alla typer av brott ska leda till livstids fängelse eller dödsstraff (än så länge har det inte föreslagits i den politiska debatten). Forskningen visar att de tidigare internerna har det svårt att anpassa sig till ett liv utanför fängelsets inrutade vardag. Återigen hamnar de i samhällets avlägsna utkanter. I fängelset har de inte lärt sig hur man skaffar ett arbete eller driver ett företag, hur man agerar utanför murarna, eller fått tillfälle att bygga upp ett socialt nätverk. De bara släpps ut. Vad tror vi ska hända? Hur hade vi själva betett oss i en situation där vår till synes enda väg framåt är att återgå till det invanda, bekväma, till det som fungerade någorlunda väl tidigare, och till det som alla våra kompisar håller på med. Följden blir många gånger att den tidigare internen återfaller i brott, för att i ett senare läge, efter flera begångna och ouppklarade lagöverträdelser, återigen hamna i finkan. Cirkeln är sluten – men vad tjänar vi på det?

Sedan har vi argumentet att skarpa fängelsestraff är till för brottsoffret. Det handlar om upprättelse och rättvisa ska skipas. Det är alltså den klassiska talionsprincipen som ska få genomslag. För den enskilde kan det kännas helt rätt – hämnden är ljuv så att säga. Men om vi tar ett steg tillbaka och tittar översiktligt på situationen blir det tydligt att en sträng hämnd, med ett långt fängelsestraff, i framtiden kommer leda till ytterligare brott enligt vad som beskrivits ovan. Det är alltså inte en hållbar lösning. För att få ett samhälle utan brottslighet behöver vi lägga vårt emotionella bagage på hyllan, anlita en psykolog för att hantera vårt hämndbegär, titta på vad som faktiskt fungerar och inte på vad som känns rätt.

I det här sammanhanget kan det vara intressant att nämna en studie från 2001 som producerats av Steven Levitt vid University of Chicago och John Donohue vid Yale university.  Författarna noterade att brottsligheten i USA sjönk skarpt ca 18-24 år efter det att abort blivit lagligt. Slutsatsen var att aborterna hade minskat antalet oönskade barn och barn från hårt socialt belastade familjer. Barn från denna typ av bakgrund löper ofta risk att bli indragna i brottslighet när de är mellan 18-24 år. Eftersom mindre barn fötts i sådana digra omständigheter minskade även brottsligheten. För min del visar studien att just fattigdom och social misär är en starkt bidragande orsak till brott och att effektiva kriminalpolitiska åtgärder kommer att ta längre tid än en mandatperiod.

Precis som med vår miljö behöver vi även som ett samhälle sträva efter en väg framåt som kan producera långsiktiga, positiva och stabila förändringar. Skarpare påföljder och längre fängelsestraff är ingenting annat än så kallade ”quick fixes”. Det känns riktigt bra och det ser kraftfullt ut, men i det långa loppet ändrar det ingenting. Mitt ödmjuka förslag är därför att vi lyssnar till vad forskningen och beprövad erfarenhet har att säga.