För drygt fyra månader sedan föddes min dotter Lora. I och med det påbörjades en ny fas i mitt liv, med nya utmaningar, upplevelser och ansvarsområden. En fråga som jag fått flera gånger efter det att Lora fötts har varit hur det känns att ha blivit pappa, och om jag känner mig annorlunda. Mitt svar på den frågan har varit, nej. Fortfarande känner jag inte någon skillnad och ordet “pappa” eller “fader” säger mig inget i fråga om vad det betyder och bör betyda att vara en pappa. Strikt biologiskt vet jag vad en pappa är, men än har jag inte reflekterat på vilken slags innebörd ordet har, eller borde ha, och hur jag kan utveckla och expandera detta ordet för mig själv.

Vad är en pappa?

När jag tar ordet pappa inom mig och ser på det får jag en förnimmelse av stadighet, stabilitet, pålitlighet och trygghet; en pappa är, som jag ser det, någon som har lärt känna sig själv och att möta livet, trots att det i mångt och mycket kan vara påfrestande, med ett beslutsamt lugn. Inte för att en pappa hela tiden ska vara stark, ha kontroll, veta vad som händer, och ha besked samt lösningar att erbjuda på var slags situation. Nej, jag menar hur ens bemötande av situationer tar uttryck, att detta görs med ett beslutsamt lugn. Och i grunden finns övertygelse om att det går att hitta en lösning och ett sätt att hantera var utmaning. Därför finns det inte anledning att närma sig livet i stress, osäkerhet, ångest och nervositet.

Vidare ser jag mer i ordet pappa en inre redlighet och integritet. Såsom pappa är jag ofrånkomligen ett exempel för min dotter. Och sättet jag lever och styr mig själv, både inom och utombords, kommer att vara fullt synligt för min dotter, och hon kommer, vare sig jag vill det eller inte, att lära sig av mig. Därför har jag ett stort ansvar. Det handlar inte bara om mig själv. Min inre värld, vad jag tillåter och accepterar, och vad jag inte tillåter och accepterar, det blir också, indirekt, min dotters inre värld.

Som pappa vill jag även vara ett återkommande, konsekvent och ovillkorligt stöd för min dotter, oavsett vad hon går igenom. Därför kan jag inte döma eller moralisera, för om jag gör det, då kommer jag att i stället för att stödja, försöka “rätta till” – och det leder inte till någon fördjupad intimitet utan snarare till att man förtrycker vad som pågår inombords. Jag har sett många föräldrar som inte tillfullo är där för sina barn. Och jag kan mycket väl förstå dem. När var minut i ens vardag är fylld med ansvar och olika obligatoriska göromål, då blir det svårt att ha tid, för sina barn, inte minst för sig själv. Men, även om det är jobbigt och man känner det som om att det inte finns tillräckligt med utrymme, är det viktigt att som pappa vara tillgänglig. Och inte bara tillgänglig, utan verkligen HÄR och i ÖGONBLICKET – inte endast kroppsligt närvarande, men också andligt. Det handlar inte om kvantitet, det handlar om kvalitet.

Jag vill även vara en källa för inspiration som pappa. Ett exempel på vad det innebär att leva med passion, nyfikenhet och livslust. Det finns så mycket att upptäcka och lära om den här världen, och om oss själva. Det kräver emellertid att vi motiverar och driver oss själva framåt, förbi de områden i våra liv där vi redan känner oss bekväma, så att vi når nya vatten att lära oss att navigera. Livet ska inte handla om att överleva – det ska handla om att LEVA. Och för att göra det måste vi våga vara oss själva, visa de vi verkligen är, och inte gömma oss i rädsla bakom det konventionella och allmänt accepterade. För att vara en inspiration måste jag konsekvent gå igenom mina rädslor och visa mig själv att jag kan göra och vara mer än vad jag själv trodde.

För att kunna vara den pappan jag vill vara är det viktigt att jag fortsätter att arbeta med och fokusera på mig själv. Den processen jag går inom mig själv och de förändringar jag gör kommer i förlängningen att stödja min dotter.