Välj en sida

Igår såg jag en omvälvande dokumentär som handlade om fattigdom i USA. Den hette How poor people survive in the USA och jag länkar till den nedan.

Det är för mig nästintill obegripligt att ett av världens, om inte världens rikaste land tillåter sina egna medborgare att bli helt utblottade och bli försätta i livssituationer där de förlorar all värdighet. Dokumentären följde en grupp människor som levde i sina bilar. De bodde på en långtidsparkering och många hade ett eller fler jobb. Trots att de jobbade hade de ändå inte råd att skaffa en hyresrätt. Deras historier varierade. En kvinna hade skiljt sig från sin man och inte hittat en en ny bostad. En annan hade varit en programmerare, mitt karriären, men som drabbats av utbrändhet och hjärtsvikt, och varit tvungen att sjukskriva sig under en längre period. Och tillskillnad från Sverige saknar USA alla typer av skyddsnät. Om du inte har möjlighet att arbeta längre, ja, då är du på väg mot samhällets botten i hög hastighet.

Det är en mörk bild av mänskligheten som målas upp. Vad finns det för mening med ett liv som endast består av hårt arbete sju dagar i veckan utan någon direkt avkastning? En sådan situation liknar mer forna tiders slaveri. Och om man hamnar i ett nödläge, hur många överväger då inte brottslighet som en väg ut? Ilskan av att känna sig bortglömd och utstött kan då vändas mot de som priviligerats av systemet. Lägg därtill en fullständigt galen vapenlagstiftning, och du kommer få obehaglig kompott.

Hemlöshet är en sak som bara inte ska få existera i ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att någon ska behöva leva i en sådan situation. Om man hamnar i svårigheter då ska samhället vara där och ge det stöd som behövs. Själva definitionen av ett civiliserat samhälle är att ond bråd död, lidande, slaveri och blottläggning inte ska tolereras.

I Sverige befinner vi oss inte än i samma läge som USA. Vi har fortfarande ett förhållandevis väl fungerande skyddsnät. Samtidigt blir folk utstötta, barn växer upp i fattigdom och misär, och grovt våld blir vanligare. För mig är det uppenbart att det tar lång tid att skapa ett samhälle i misär, precis som att det tar lång tid att skapa ett välmående samhälle. Och de investeringar vi idag gör i våra livsnödvändiga stödsystem som mat, boende, sjukvård och utbildning kommer först att ge verklig utdelning inom 20 års tid. När den generation som vuxit upp med bättre förutsättningar blivit vuxna och ska bilda familj. I dagsläget är våra tidsperspektiv alldeles för kortsiktiga. Vi ser från den ena budgeten till nästa, när vi borde blicka 15 till 20 år framåt.

För att vi ska komma vidare måste rikedomarna i världen fördelas mer rättvist. Kapitalism måste regleras och styras hårt eftersom det i annat fall skapar en fullständig snedvredning av resursfördelningen. Därutöver måste kapitalism kombineras med en stark stat som ger kvalificerat stöd till alla oavsett deras förmögenhet. En övertro på kapitalism leder till värdeförstöring och lidande, eftersom kapitalism endast sätter värde på det monetära resultatet. Människor som inte kan tillgodose ett bättre resultat blir därför helt naturligt uteslutna. Och det är inte acceptabelt.