Något som jag tycker är roligt är att göra saker som jag inte faller mig i smaken, som jag är dålig på, som jag känner ett motstånd mot, och som jag gärna inte vill ska vara en del av mitt liv. Möjligen låter det lite motsägelsefult. Det är det emellertid inte. Faktum är att flera av de hobbies som jag har idag har aldrig riktigt attraherat mig. Och dessa intressen har tillgodosett mig med några av mina mest lustfyllda och kreativa ögonblick samt fortsätter att göra så än idag. Det rör sig om ögonblick som jag aldrig skulle fått uppleva om jag litat på den där känslan som dök upp när jag först tog mig an intresset och som antydde att “det här är ingenting för mig”.

En av mina favoritsysselsättningar är att snickra/bygga. Men det intresset är inget som kommit av sig självt. Från det att jag varit 10 år gammal och fram tills idag har jag alltid varit naturligt dragen mot mer intellektuella aktiviteter. Jag har tyckt om att läsa, skriva, spela dataspel och drömma mig iväg. När jag var yngre sa min mamma att min far hade “tummen mitt i handen” och jag trodde att detsamma gällde mig. Därför utforskade jag aldrig mer praktiskt och fysiskt inriktade intressen, såsom att snickra. Jag utgick i stället från att jag var dålig inom dessa områdena, och att jag var en intellektuell person. Och visst var jag nog det, men det berodde snarare på att jag aldrig gav mig själv tid eller utrymme att lära känna sådana sysselsättningar.

Men, så när jag var runt 22 år gammal, fick jag tillfälle att gå en trä- och hantverkskurs. Det var aldrig något jag hade velat göra, men en möjlighet öppnade upp sig, och jag tänkte att det vore roligt att få utforska ett område som jag alltid trott mig vara dålig på och som ligger långt utanför min bekvämlighetszon. Under 40 veckors tid tog jag sedan del av snickerihantverket. Och intressant nog tyckte jag det var roligt, givande och spännande. Det var helt annorlunda än vad jag hittills hade gjort i mitt liv. Men det som överraskade mig mest var att jag inte var så dålig på det som jag trodde. Nej, allt eftersom jag övade och la ner tid på att lära mig mer om hantverket, blev jag också bättre och utvecklades i min förmåga. Det var alltså inte alls sant att jag hade “tummen mitt i handen” och var praktiskt obegåvad. Efter att jag övat mig tillräckligt hade jag tillägnat mig den färdigheten

Om jag aldrig tagit beslutet att pröva på det som jag inte tyckte om, det jag utgick från att jag var dålig på, då hade jag inte upptäckt att hantverk faktiskt är något som passar mig. Och det är detta jag verkligen vill ta fasta på och understryka i denna bloggen. Det går INTE att lita på vår magkänsla, eller de antaganden man gjort om sig själv. För om man inte har prövat, då går det inte att veta.

Jag har träffat människor med bestämda uppfattningar om sig själva, t.ex. att de inte tycker om hantverk, och som säger att de inte känner någon dragning mot just denna sysselsättningen, och därför inte har någon anledning att utforska den. Att ha en sådan bestämd uppfattning är dock begränsande. För, vad eller vem är det egentligen som bestämmer vad vi ska tycka om och inte tycka om, vad vi är attraherade av och vad vi inte är attraherade av? Varför ger vi oss inte själva auktoriteten att välja vad som ska vara en del av våra liv?

Att snickra var aldrig något jag ville, men ändå beslutade jag mig för att göra det, och det har berikat mitt liv på sätt jag då, när jag tog beslutet, inte kunde ana. Fortfarande, än idag, utmanar jag mig själv att göra saker som jag inte vill göra – för hur kan jag vara så säker om jag inte doppat tårna i vattnet? Och jag accepterar inte ursäkten att jag skulle vara dålig på något, och att jag därför inte kan hänge mig åt ett nytt intresse, för jag har bevisat för mig själv flera gånger, att jag kan lära mig, expandera och utvecklas, även fast något, inledningsvis är mycket svårt och utmanande.

Så, kanske är det dags att pröva något som du inte vill pröva, bara för att se vad som händer?