Välj en sida

I mitt arbete som jurist stöter jag ofta på människor som har ett bra case. Många gånger hade sannolikt dessa människor lyckats få framgång i en domstol om de haft en någorlunda slipad advokat vid sin sida. Jag känner med dem och vill hjälpa dem. Problemet är många gånger att de inte har råd. Denna problematik gör sig framförallt gällande i det som vi jurister kallar för civilrättsliga tvister. Det rör sig således om konflikter där pengar är inblandade.

I civilrättsliga tvister måste parterna själva betala för sina ombud. I de flesta fall har de möjlighet att använda sin hemförsäkring. Denna täcker en del av kostnaderna. Men om en process går hela vägen, och alltså inte görs upp. Då blir ombudskostnaderna i regel med råge högre än den ersättning som försäkringsbolagen är villiga att betala ut. Dessutom ska förloraren i processen betala även vinnarens rättegångskostnader. Och det är inte ovanligt att den största kostnadsposten i rättegången blir just ombudskostnaderna – alltså högre än själva tvisteföremålet. En rättegång som normalt bemedlad person blir alltså mycket riskfylld. Och för en medellös person blir rättegången och tillgången till rättvisa i praktiken en omöjlighet.

Det är inte särskilt tillfredsställande att vara en del av denna ordning. Sverige marknadsför sig själv som en rättssäker stat. En liberal demokrati som bygger på fri- och rättigheter. Problemet är att en person utan en stark ekonomisk ställning i vår nuvarande ordning inte kan ta tillvara på sina fri- och rättigheter – och han eller hon kan således inte få en rättssäker prövning. Hur pass värdefulla är då våra fri- och rättigheter? När pengarna inte räcker till, då kan man inte få ett bra ombud och utan ett bra ombud kommer det med stor sannolikhet inte gå att nå framgång oavsett om man har rätt eller inte. Våra lagar är alltför omfattande, för många och för komplicerade för att man ska kunna förstå dem utan en längre tids studier – och vem har egentligen tid till det förutom oss jurister?

Samma förmögenhetsbundna möjligheter till rättvisa stöter du på när du hamnar i konflikt med det allmänna. Skatteprocessen är ett exempel. I en tvist med Skatteverket har du nästan alltid behov av ett ombud. Det är dock endast i undantagsfall som du kommer få ersättning för dina ombuds–kostnader. Och liknande är fallet vad avser stora delar av migrationsrätten. Utlänningarna som har råd att anlita ombud är få. Och i de fall utlänningen kan få ett ombud framkommer det inte sällan, efter att ombudet gått igenom ärendet, att det finns goda möjligheter att få Migrationsverkets beslut ändrat i en domstolsprövning. Om utlänningen inte har pengarna som behövs för att anlita ett ombud kommer de där viktiga omständigheterna i utlänningens fall aldrig att uppmärksammas. Det blir då regelmässigt som så att domstolen dömer i enlighet med Migrationsverkets linje.

Ett annat exempel är förtalsbrottet. Jag tror att de flesta av oss kan vara förhållandevis eniga om att förtal är vanligt förekommande och att det är mer synligt sedan sociala mediers inträde. Det allmänna, dvs. åklagaren, väcker emellertid inte som huvudregel åtal vid förtalsbrott. Om du som enskild vill ha upprättelse behöver du därför väcka enskilt åtal. Det var detta som Zlatan gjorde för att få upprättelse gentemot Ulf Karlsson och de uttalanden han gjorde om att Zlatan skulle ha dopats. För Zlatans del kostade det runt 150 000 kr och eftersom han inte vann målet i sin helhet fick han betala allt ur egen ficka. För Zlatans del är en sådan summa inte kännbar. Föreställ dig dock om det varit någon mindre välbeställd som blivit förtalad på samma vis. Då blir 150 000 kr väldigt mycket pengar och utsikterna till framgång är trots det osäkra, som de alltid är i en domstolsprocess.

Enligt mig finns det oavsett vad tvisten avser nästan alltid behov av ombud i processen. Det finns en anledning till varför vi har bestämt att om du blir anklagad för ett tillräckligt allvarligt brott, då ska du ha rätt till en offentlig försvarare. Det har du trots att åklagaren har en skyldighet att vara objektiv i sin utredning av brottet och trots att domstolen har en skyldighet att döma på objektiva grunder samt även i vissa fall bidra med sin egen utredning när det behövs. Skälet till att man ändå ansett det viktigt att alla ska ha sin egen försvarare är för att du inte kommer kunna klara dig på egen hand i en tvist med det allmänna. En bra advokat kommer kunna se var åklagarens utredning brister, veta vilka frågor som ska ställas och vilka som inte ska ställas, för att föra fram de där tvivlen som alltid finns där men som lätt kan missas av det otränade ögat.

För att våra, i vart fall på pappret, starka fri- och rättigheter ska kunna realiseras i praktiken behöver vi därför en lösning på problemet med rättegångskostnaderna. Ett alternativ hade varit att låta staten bära alla rättegångskostnader för personer med en förmögenhet under en viss nivå. En sådan lösning har redan implementerats genom rättshjälpslagen, dock i en alltför liten utsträckning. En annan lösning hade varit att inrätta en försäkring liknande den vi har i trafiken, dvs. ett obligatoriskt och heltäckande skydd som det allmänna svarar för.

Rätten att få sin sak prövad i domstol ska inte vara förbehållen endast de som har råd till det. En sådan konstruktion är uppenbarligen inte rättvis och leder inte till att de lagar vi har kommit överens om får genomslag i praktiken utan i stället får vi ett samhälle där den som har pengarna får vad de vill ha på bekostnad av de som inte har några pengar.