Välj en sida

Livsförutsättningarna i Grekland har på bara några få år försämrats avsevärt. Från att tidigare ha varit en förmögen, västerländsk stat som tog hand om sina medborgare väl, har Grekland nu blivit ett fängelse. Nästan 70 % av landets ungdomar är arbetslösa, och 45 % av pensionärerna lever under fattigdomsgränsen. De som har möjlighet att lämna Grekland, gör det. Det är fullt förståeligt.

Stora statsskulder, ett ineffektivt skattesystem, och privata banker som lånat för mycket, det utgör bakgrunden till den humanitära kris som idag pågår i Grekland. För att kunna betala tillbaka sina skulder har Grekland tvingats att dra ner på många poster i statsbudgeten, däribland utbildning, hälsovård, pensioner, löner, m.m. De här nedskärningarna i statsbudgeten har orsakat stora, stora problem, och utan tvekan gjort att Grekland inte längre kan skapa och upprätthålla mänskliga rättigheter till sin befolkning. Och det leder oss in på ämnet för dagens blogg, nämligen, ekonomi och ekonomins förhållande till mänskliga rättigheter.

Det är ofta som man pratar om ekonomi och mänskliga rättigheter som åtskilda ämnen. Grekland är ett exempel på detta. När man ställde upp Greklands återbetalningskrav övervägde man inte alls hur det skulle komma att påverka befolkningens mänskliga rättigheter. Man utgick från att ekonomi och mänskliga rättigheter är åtskilda, och att det går att pressa ner en ekonomi i botten för att kräva tillbaka skulder, utan att detta skulle påverka, t.ex. rätten till arbete, eller utbildning. Uppenbarligen är det inte på det viset. I stället har mänskliga rättigheter en mycket nära koppling till ekonomi.

När man pratar om mänskliga rättigheter, då man måste man därför även prata om ekonomi. För hur ska man någonsin kunna ge folk adekvat sjukvård såtillvida det inte finns tillräckligt med pengar för det? Och hur ska man kunna förse människor med hus, och arbete, såtillvida det inte finns några resurser i landet? Det är helt enkelt omöjligt att realisera mänskliga rättigheter utan pengar.

Det här förhållandet mellan pengar och mänskliga rättigheter glöms ofta bort. Ett exempel på detta går att finna i våra svenska regler om utmätning och hur dessa kolliderar med barnkonventionen. Enligt barnkonventionen gäller, att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Men hur står denna regel då gentemot Kronofogdemyndighetens uppdrag att för långivares och andra berättigades räkning, beslagta och sälja egendom för en person som inte betalar sina skulder? Går det att sammanjämka Kronofogdemyndighetens uppdrag med barnets bästa, trots att kronofogdens beslut i åtskilliga fall leder till att familjer, inräknat små barn, tvingas lämna sina bostäder för att betala sina skulder?

Vi kan nog alla enas om att det inte är till barnets bästa att få sitt hem sålt på exekutiv auktion. Och trots att detta är enkelt att förstå, är det fortfarande som så att barnfamiljer får sina bostäder beslagtagna och sålda. Med tanke på hur dagens samhälle är uppbyggt går det också att konstatera att Kronofogdemyndighetens tjänster faktiskt behövs, och för att att vårt system ska kunna fungera, måste barnens behov komma i andra hand. Här kommer vi således till pudelns kärna, för faktum är att det är omöjligt att tillfullo realisera barnkonventionen utan att fundamentalt ändra hur vårt samhällssystem, och där inräknat, ekonomiska system, är uppbyggt.

I ett samhälle där pengar är en konstant bristvara, och där många tvingas in i skulder för att kunna livnära sig själv, där är det inte möjligt att låta barnens behov komma först. Om vi verkligen vill realisera barnkonventionen och även andra konventioner om mänskliga rättigheter, och verkligen tillgodose att barnets bästa beaktas, då måste systemet som det ser ut i dagsläget omstruktureras. Däribland behöver vi förändra sättet som pengar skapas och sätts i cirkulation i samhället, och möjliggöra för alla medborgare att födas in i ett liv med ett tillräckligt kapital tillgodo. För närvarande skapas pengar av banker, och sätts i cirkulation i samhället som en skuld. Och i beaktande av att alla skulder är räntebärande finns det således mer skulder än faktiska pengar i cirkulation, vilket leder till att pengar, alltid upplevs som en bristvara. Men det hade det inte behövt vara på det sättet. Pengar skulle i stället kunna skapas i direkt förhållande till arbetsinsatser, dvs. utan att vara kopplade till en bakomliggande skuld. På ett praktiskt plan hade det kunnat genomföras genom att staten, i stället för privata banker, betalar ut skuldfria pengar till företag och privatpersoner i utbyte mot utfört arbete.

Pin It on Pinterest