Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 139: Våga Vara Mig Själv

Posted on | november 18, 2012 | No Comments

Självskriverier

Idag kommer jag att fortsätta att arbeta med nervositet, och ängslan som jag känner inför vissa människor som jag träffar. Denna nervositet, och ängslan tar sig formen av att jag känner mig fysiskt obekväm, och spänd när jag rör mig själv bland människor. Jag har också märkt att när jag är med människor, att jag ibland misstänker att de på något sätt reagerar, eller tycker någonting om mig – och att jag på grund av detta blir nervös, och känner mig själv obekväm.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med människor, pratar med människor, och rör mig själv bland människor – att känna mig nervös, och ångestfull då någon tittar på mig, eller då jag rör mig fysiskt nära någon människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv självmedveten, och som att jag är överdrivet uppmärksam på hur jag ser ut, och hur jag rör mig själv – och oroar mig själv inför hur andra tänker om hur jag rör mig, och hur jag ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tycka att jag är asocial, och otrevlig – eller att när jag rör mig själv runtomkring människor – att de tycker att jag rör mig konstigt, och att jag har en svag karaktär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva med en konstant förhöjd uppmärksamhet där jag hela tiden försöker hålla koll på, och kontrollera människor i min omgivning – för att vara säker på att ingen tycker illa om mig, att ingen reagerar på vad jag gör, och att jag behåller mina förhållanden med människor på ett sådant sätt att jag aldrig hamnar i konflikt med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara mig själv, och att vara bekväm med mig själv runt andra människor – i rädslan för att om jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och trygg med mig själv – och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet och trygghet med mig själv – att andra då hade sett detta som en möjlighet att hitta någon svaghet i mig och attackera denna; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det andra säger till mig personligt – och när andra säger någonting om hur jag ser ut, eller talar, eller uttrycker mig själv – att tro att det är någonting personligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig och rädd för att väcka uppmärksamhet hos andra, och att andra ska se mig som en pajas, och som en märklig, och utstött figur som ingen tycker om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, hålla mig själv tillbaka, och förtrycka mig själv, för att på så vis försöka säkerställa att alla människor i min omgivning tycker om mig – och ser mig som en hyvelns karl, som de gärna skulle vilja vara kompis med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag uppfattar det som att någon inte tycker om mig – att genast fördöma mig själv, och känna det som att jag inte duger, som att jag inte är tillräcklig, och att jag gjort något fel som jag endast kan ändra genom att få denna andra människan att tycka om och acceptera mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra, och kompromissa mig själv för att få andra att acceptera mig, och se mig som sin vän – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv – och se, och leva som min egen vän

Självåtaganden

När jag rör mig själv bland människor, och jag märker att jag är nervös, och känner mig obekväm, och att jag är överdrivet uppmärksam och medveten om hur jag rör mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen av och som mig själv är en konsekvens av att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara bekväm och tillfreds i mitt eget skinn; således åtar jag mig själv att i detta ögonblick säga – ”JAG ÄR HÄR” –  ”JAG ÄR BEKVÄM MED SJÄLV” – ”JAG ACCEPTERAR MIG SJÄLV” – och leva detta genom att andas djupt in och ut, och slappna av med hela min kropp

När jag märker att jag lever i och som en förhöjd uppmärksamhet, där jag försöker hålla koll på vad andra människor gör, och hur andra människor ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att det finns ingen annan att anklaga än mig själv för den upplevelsen jag har, och att jag måste förändra mig själv – jag måste dirigera, och styra mig själv till förändring, för att jag faktiskt ska förändras; således åtar jag mig själv att sluta vara överdrivet hyperuppmärksam på andra människors reaktioner – och jag åtar mig själv att istället slappna av, att känna mitt andetag, mina fötter, och fingrar – och vara uppmärksam på mig själv HÄR i och som min kropp – såsom detaljerna av min kropp

När jag märker att jag upplever rädsla inför att slappna av, och vara bekväm med mig själv, och lugn i mitt eget skinn – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är bara jag som kan bestämma att jag ska vara bekväm med mig själv, och det är bara jag som kan bestämma mig själv för att jag är tillfreds med mig själv – ingen annan kan göra detta åt mig; således åtar jag mig själv att slappna av när jag är runtomkring människor, och när jag är med mig själv – genom att andas djupt, och här – medveten av och som detaljerna av min kropp

När jag märker att jag är rädd, och orolig inför att väcka uppmärksamhet hos andra, och att andra ska se mig som en pajas, och en märklig, utstött figur som ingen tycker om – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge jag bryr mig om vad andra tycker, och tänker kommer jag inte vara fri – och jag kommer inte vara tillfreds med mig själv – eftersom jag konstant kommer jaga efter andras erkännande och acceptans; och således åtar jag mig själv att sluta jaga och acceptera mig själv här – genom att förbli här i och som varje andetag och bygga en relation med och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp – och se att självacceptans är här – självtillfredsställelse är här – jag är här

När jag märker att jag dömer mig själv, och känner det som att jag inte duger, eller är tillräcklig – eftersom jag tror att någon inte tycker om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är jag som ger värde till mina idéer och upplevelser om vad jag tror andra tycker om mig – det är mitt beslut – och således kan jag ändra på detta beslutet, och ändra på min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att besluta mig för att inte längre vara påverkad och kontrollerad av vad jag tror att andra tycker om mig – utan istället våga vara mig själv – våga vara självuppriktig – och våga vara naturlig, autentisk och bekväm med mig själv

Comments

Comments are closed.