Välj en sida

En blogg om våra mänskliga rättigheter

Rätten till ett hem?

Rätten till ett hem?

Artikel 25. Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Har vi en rätt till ett hem och en bostad?

Har vi en rätt att födas i trygghet och säkerhet?

Om vi tittar på hur världen ser ut i dagsläget är svaret på den frågan – ett nej. Det finns ingen sådan rätt. Tvärtom är det etablerat att vi inte har en rätt till ett hem, en bostad, trygghet och säkerhet. Det är ingen hemlighet – MEN – är det acceptabelt? Om vi själva skulle varit utan ett hem, hur skulle vi då önska att lagen var utformad? Otvivelaktigt skulle vi naturligtvis vilja ha haft en ovillkorlig rättighet till ett säkert boende, en plats där vi kunde vara oss själva, och bygga våra liv. Det är därför märkligt att vi ännu inte insett vikten av att införa och lagstadga en ovillkorlig rättighet till ett fridfullt hem.

Jag satt idag på en domstolsförhandling där den tilltalade var en man från ett annat land. Han hade kommit in i Sverige med ett falskt identitetskort och han stod åtalad för brukande av falsk urkund. Det framkom under förhandlingens gång att han varit i ett flertal länder, under flera olika namn. Han sa att han drivit omkring i Europa för att finna sjukvård då han hade fysiska och psykiska svårigheter. Han såg nedslagen ut, i dåligt skick, trött, utsliten och hopplös. Vid tillfället i fråga hade han suttit häktad i nästan 20 dagar.

Domstolen avkunnade dom, och påföljden blev villkorlig dom. Men det jag undrar i mitt stilla sinne, det är, vad händer med honom sen? Och hur många andra som honom finns det där ute? Hur många människor lever på flykt, och vad kan vi göra åt det? Det finns många av oss som ser på de tiggande romerna, de marockanska gatubarnen, de ensamkommande flyktingbarnen, som själva problemet, som något otyg som av illvilja tagit sig till Sverige för att förstöra vårt fina land, vår miljö, kultur och den bekväma lunk vi lyckats skapa för oss själva. Men så är det naturligtvis inte.

Flyktingarna är inte problemet, de är en konsekvens, ett symptom. Och det vore en lögn att säga att Sverige drabbats av denna våg av inkommande människor, för Sverige är inte skiljt från resten av världen. Man kan inte se på Sverige som en isolerad ö, som en tidigare oskyldig plats som nu drabbats av den här hemska farsoten, eftersom att ”de där flyktingarna” tydligen inte kunde kontrollera sina länder och samhällen. Nej, Sverige är en del av världen, och Sverige har ett jämlikt ansvar till den flyktingkris vi ser idag. Ingenting händer någonsin i ett vakuum.

På sätt och vis välkomnar jag det därför som nu händer i Sverige, med alla dessa flyktingar som söker skydd innanför våra gränser, för äntligen kan vi inte längre blunda för vad som pågår i resten av världen. Även om vårt land ligger högst upp på kartan kan vi inte komma undan den strida ström av desperata människor som söker sig bort från platser på jorden som inte längre är beboliga, eller där det inte längre går att skapa sig själv ett liv. Det vi idag ser här i Sverige, det är den hårda verkligheten, och det är vad vi måste hantera och finna lösningar på.

Om vi återgår till frågan jag ställde i början, har vi en rätt till ett hem, till säkerhet och trygghet? Svaret är tyvärr, nej, inte som saker och ting ser ut just nu – MEN – det är alldeles uppenbart en MÄNSKLIG RÄTTIGHET – och någonting vi OVILLKORLIGEN ska och borde ha rätt till. Och lösningen på flyktingkrisen är just det, att vi ger till ALLA människor deras eget hem, där de kan känna sig trygga och säkra.

Hur ska vi nå dit? Det är en annan fråga, vad som är viktigt just nu är att vi bestämmer oss för att ändra riktning och att vi börjar gå mot en bättre värld, där flyktingskap bort är ett minne.


Nyttiga länkar

Se denna bloggen för mer om juridiken kring rätten till en bostad.

Undersök livsinkomst, en politiskt lösning på de problemen vi upplever idag.

 

Nu kan Danmark ta vad de vill ha

Nu kan Danmark ta vad de vill ha

Danmarks nya lag som tillåter konfiskation av flyktingars egendom har fått mycket kraftfull kritik världen över. Tanken på att människor rör sig över halva världen, i flykt från krig, för att sedan få sina egendomar beslagtagna ter sig också provocerande för att uttrycka det milt. Det finns dock vissa saker att lära sig från den här typen av händelser och omständigheter, nämligen vikten av pengar, och en fungerande ekonomi för att mänskliga rättigheter ska kunna realiseras.

För det är uppenbart att Danmark inför den här lagen för att skydda sin ekonomiska ställning. Syftet är att flyktingar ska försörja sig själva i stället för att använda välfärdsstaten, om det nu är som så att de har tillräckliga medel för att överleva. Alltså, om vi tittar djupare på problemet, kan vi se att roten till det onda är pengar, eller snarare bristen på pengar. Mänskliga rättigheter, såsom rätten till ett arbete, rätten till liv, behöver pengar för att fungera. Utan pengar i rörelse i samhället finns det inga arbeten, och utan att staten kan beskatta medborgarnas inkomster finns det inget välfärdssystem. Det grundläggande problemet, och det som är den faktiska orsaken till att denna lagen har tillkommit, det är systematiskt och har bl.a. att göra med hur pengar skapas och förs in i cirkulation i samhället.

För att säkerställa flyktingars rättigheter, men också för att kunna realisera andra mänskliga rättigheter, måste vi skapa ett system där pengar, och resurser inte är en bristvara. Men vi har många tusen år envisats med att skapa ett hårt samhälle, där pengar är svåråtkomligt, och där rättigheter ska förtjänas i stället för att ovillkorligt ges. Danmark, precis som övriga världen är en del av detta hårda system, och tar beslut för att kunna överleva. Därför är lösningen att på ett grundläggande plan förändra hur vårt samhälle fungerar, men också förändra hur vi ser på rättigheter och förhåller oss till pengar.

För vi kan ju även fråga oss själva, anser vi verkligen att rätten till liv, rätten till mat och husrum ska vara ovillkorlig, eller är det något vi tycker att människor ska göra sig förtjänt av? T.ex. finns det en hel del, svenskar inräknade, som anser att Grekland har gjort sig förtjänt av sitt öde, och de hårda återbetalningsprogram som landet nu går igenom. Den omständigheten att 50 % Greklands ungdomar är arbetslösa, och att 40 % av landets pensionärer lever under fattigdomsgränsen, det rör dem inte. Men om vi ser på saken från en mer systematisk, och strukturell nivå, då kan vi se att Grekland, precis som flyktingarna, egentligen är offer för ett världssystem som INTE fungerar; som har grava strukturella felaktigheter vilka skapar massiva konsekvenser.

Därför, kan vi här i Sverige, eller i Skandinavien, ens uttala oss om vem som ska ha rätt, och som inte ska ha rätt till de mest grundläggande rättigheterna? Vi själva har haft en otrolig tur genom åren, och lyckats bygga upp ett välstånd, samt varit besparade från krig, och andra omvälvande händelser. Det är lätt att säga att någon kommer hit endast för att utnyttja våra resurser, och vårt välstånd, samt att vi därför har en rätt att visa bort dem. Men den typen av argumentation håller inte. Vi har alla ett ansvar för att världen är som den är, för att människor tvingas till extrema lösningar, och för att vi nu upplever en flyktingvåg i Europa. Att som Danmark gör, beslagta egendom från flyktingarna, det leder ingenstans. Det är endast ett sätt att avskärma sig från problemet.

Nej, för att förändra den här situationen måste vi ta tag i de grundläggande problemen, det som utgör orsaken till flyktingströmmar, och till aggressiva lagar som gör det möjligt för staten att beslagta egendom. Vi måste finna, och förändra de där underliggande samt systematiska felaktigheterna som gör att världen på en global nivå blir osäker, utan trygghet, och utan det vi egentligen alla har en ovillkorlig rätt till, Mänskliga rättigheter.

Det finns fler sätt att bygga upp ett samhällssystem. Undersök http://livingincome.me/

Flyktingkrisen är livsfarlig

Flyktingkrisen är livsfarlig

Flyktingkrisen är livsfarlig, jag menar bokstavligen talat livsfarlig. Och sedan en kvinna knivhuggits till döds i Mölndal på ett HVB-hem är den analysen inte särskilt kontroversiell. Det är onekligen som så att det kan vara farligt att låta ungdomar från en annan kultur, många gånger bärandes på traumatiska upplevelser, leva tillsammans i dussintal, utan föräldrar, och med en liten personalstyrka som därtill, ofta saknar adekvat utbildning.

Hur reagerar man då på vad som hänt i Mölndal? Är det fel på flyktingarna? Är det fel på boendet? Borde vi kanske utvisa alla flyktingar och stänga våra gränser? Det finns många som anser att invandrarna är problemet och att lösningen är att förbjuda alla icke-svenskar från att leva här. Sedan finns det dem som anser att vi ska släppa in alla i behov av hjälp, helt och hållet skrota konceptet med landsgränser, och låta flyktingar bo var de vill. Vad är de lösningen på det här problemet?

För att kunna se lösningen på flyktingproblematiken är det viktigt att vi tittar djupare och bortom de händelser som äger rum just nu. Mordet i Mölndal är ett utflöde, en konsekvens, av en lång kedja av händelser, och för att hitta en lösning, måste man finna vad det var som initierade kedjereaktionen. Och hur är det då en flykting skapas? Enligt Förenta Nationernas flyktingkommissariat är den ledande orsaken till att folk väljer att fly sina hem krig samt etniska och religiösa konflikter. Det gäller alltså att förstå följande: Ingen önskar självmant att bli en flykting. Ingen människa i sina sinnens fulla bruk skulle överge hus, familj och vänner, för att fly till Sverige i syfte att utnyttja våra resurser och vårt välstånd, om deras eget hemland hade fungerat och varit säkert. Bilden av att flyktingar drivs av ett illvillig uppsåt att utnyttja svenska resurser och välfärdsbidrag är alltså helt felaktig. En flykting är per definition någon som söker sig bort från ett område i kris för att kunna överleva.

Som vi kunde notera ovan är krig en av de ledande orsakerna till att människor blir flyktingar. En av de initiala rörelserna, som sätter igång kedjereaktionen, som vi tillslut får erfara i Sverige i formen av en ström av flyktingar, är alltså användandet av vapen. Typexemplet i dagsläget är Syrien. Innan kriget bröt ut var Syrien ett utvecklat och fungerande land med ett välstånd som kan jämföras med det vi har i Sverige. Vi hade vid den tidpunkten inga syriska flyktingar i Sverige. På bara några år av krigsföring gick det välståndet dock förlorat. I och med det började syriska flyktingar komma till Sverige i stora antal. Och saken är som så att ett krig aldrig kan föras såtillvida det inte finns tillgång på vapen och ammunition. Om det således inte funnits tillgång till vapen och ammunition i Syrien, då hade något krig aldrig kunnat föras, och någon anledning för människor att ta till flykt hade inte funnits. Det kan vara intressant att veta att USA säljer vapen till Syriska rebeller, att Ryssland säljer vapen till Syriens regering, vilket Sverige tidigare har gjort, och att en mängd länder runtomkring Syrien säljer vapen både till Syriens regering och till rebellerna.

Vad hade då hänt om vapenproduktion förbjudits på en global nivå? Hur hade det påverkat flyktingsituationen? Ja, eftersom flyktingar till stor del skapas från krig, skulle den där första skapande reaktionen försvinna, vilket i sin tur tagit bort hela kedjereaktionen. Vi skulle alltså inte längre ha någon flyktingkris, i vart fall inte i en sådan omfattning som i dagsläget, och vi skulle således slippa fler mord såsom det i Mölndal. Ett förbud mot vapen är således en LÖSNING på flyktingkrisen. Rätten till fred är en mänsklig rättighet och nyckeln för att skapa en stabil värld där människor inte tvingas till flykt. Utan vapen kan människor inte ta till våld mot varandra, i vart fall inte i samma omfattning och med samma resultat. Av vår rätt till fred följer sålede ett naturligt förbud mot tillverkningen och saluhållandet av vapen, eftersom vapen alltid i grund och botten tillverkas med syftet att skada.

Är lägre löner en lösning i tider av arbetslöshet?

arbetslösa_mänI Kristianstadsbladet den 4 januari 2016 (A delen s. 4) debatteras arbetslösheten i Skånetrakten. Lösningar som föreslås av de två representerade partierna, moderaterna och socialdemokraterna, är bl.a. förlängda provanställningar, traineetjänster, och mer utbildning. Det synes vara rimliga åtgärder för att få ner arbetslöshetstalen och säkert kan det hjälpa en del, men några viktiga hänsynstaganden har glömts bort. Vad som inte beaktats i tillräcklig omfattning är orsakerna till arbetsbristen. I grund och botten handlar det inte om dåligt utbildade ungdomar eller brist på arbetsmarknadsprogram. Grundläggande för allt slags företagande och således även för anställningar är tillgången på kapital. För att ett företag ska kunna fungera samt expandera krävs det att det finns en tillräcklig mängd kapital som cirkulerar i samhället. Och det är där vi har en av de huvudsakliga orsakerna till dagens arbetslöshet.

Om vi ser tillbaka runtomkring 50 år var det fortfarande relativt ovanligt med arbetslöshet. Dessutom fanns det ett stort antal småföretagare. De som är lite äldre och har vuxit på landsbygden kommer säkert ihåg smedjan, badet, livsmedelsaffären, den lokala macken, de många mjölkbönderna, m.m. Det var på den tiden möjligt att driva sina egen verksamhet på en lokal marknad. Idag är det inte längre gångbart. Där jag själv växte upp finns det endast en mjölkproducent kvar och det företaget har varit tvingat expandera för att fortsätta vara lönsamt. Företaget arrenderar nu nästan all jordbruksmark i byn som tidigare kunnat försörja runt tiotal bönder. Vidare har den lokala macken stängt igen, smedjan är borta och livsmedelsbutiken är sedan längre tom. Många arbeten har försvunnit utan att de ersatts med nya och man kan fråga sig vad det egentligen är som har hänt.

Det som hänt och som skiljer det moderna företagandet från det vi hade tidigare är att vi idag har en kultur av konsumerism. Innebörden därav är att företag i dagsläget konkurrerar med priser och drivs framåt med motivationen att förbättra marginalerna, att bli mer effektiva, att öka vinsten. I jakten på vinst blir löner lidande och småföretag som inte kan använda sin skala för att effektivisera verksamheten konkurreras ut. Låt oss t.ex. se på utvecklingen i min egen hembygd för mjölkbönderna. Mellan 50 till 90 talet kunde en mjölkbonde överleva med dryga 24 kor och runt 60 hektar åkermark. Och en mjölkbonde med en verksamhet i den storleksordningen kunde leva gott. Marginalerna var goda. Redan vid den tidpunkten hade dock mjölklantbruket börjat mekaniseras allt mer och mer, vilket gjorde att gårdar kunde ha fler kor med mindre bemanning. Om vi sedan går framåt till nutid ser vi hur förutsättningarna har förändrats. Mjölkpriset är mycket lägre, vilket bl.a. går att spåra till den industrialiseringen som skett inom jordbruket och att man nu konkurrerar globalt. Det moderna sättet att konkurrera är genom prispress, vilket leder till att endast storproducenterna kan överleva. Vidare automatiserar fler delar av jordbruket och arbetstillfällena sjunker till följd därav. Resultatet är att vi har ett fåtal mycket framgångsrika aktörer på jordbruksmarknaden. Priset som måste betalas är att småbonden försvinner och med den, en köpkraftig konsument på landsbygden.

Den här typen av konkurrens med marginaler och prispress går att se i alla möjliga branscher. Detta är själva kärnan i det problem vi idag har med arbetslöshet. Det finns inte längre tillräckligt med pengar som cirkulerar i samhället och som återinvesteras i form av löner. Pengarna sugs i stället upp av stora bolag och deras aktieägare som pressar priser genom att satsa på billig arbetskraft och stora volymer. Arbetaren får på så vis mindre pengar och kan inte konsumera i samma utsträckning som tidigare, vilket ytterligare minskar cirkulationen. Situationen på landsbygden visar tydligt på vad som händer när starka lokala konsumenter, som bönderna, försvinner. Cirkulationen av pengar upphör, arbetena försvinner, och samhället uppgör att fungera effektivt.

En lösning på den arbetslöshetsproblematik vi möter hade därför varit att höja lönerna, samt införa förbud mot att använda prispress som ett konkurrensmedel samt lagar för att skydda utsatta företagare mot global konkurrens. Vi konsumenter hade då fått dyrare produkter, men i gengäld ett samhälle med fler arbeten, vilket de flesta nog önskar.

Våldsförbudet och ett personligt ansvar för politiker

Våldsförbudet och ett personligt ansvar för politiker

I våra gamla landskapslagar finns ett känt uttryck, ”land ska med lag byggas”. Och att land med lag ska byggas, det är någonting som är lika sant idag. Sverige förvaltas genom lag. Från kommunal till statlig nivå krävs att alla beslut som innefattar någon slags myndighetsutövning grundas på lag. Politiker och tjänstemän kan inte göra vad de vill. De har en fullmakt att agera på folkets vägnar, men den fullmakten sträcker sig bara så långt som lagen gör gällande. Genom att förvalta Sverige på detta sätt har vi medborgare kunnat skapa en vardag som för det mesta är fri från översitteri och godtycklig maktutövning. Och på samma sätt som vi inom landet har fastslagit förvaltningen av Sverige i lagar, har vi internationellt sätt fastslagit regler som reglerar förhållandet mellan länder.

På en internationell nivå finns FN-stadgan, en juridiskt bindande föreningsstadga för medlemmarna i FN. I artikel 2 (4) FN-stadgan finns våldsförbudet, vilket innebär att alla medlemmar ska avhålla sig från hot och bruk av våld. Tillåtet är endast våldsangrepp som beslutats av FN:s säkerhetsråd. Om man således skulle följa FN-stadgan efter dess lydelse borde vi dagsläget ha mycket, mycket få väpnade konflikter i världen. Men, så är tyvärr inte fallet. FN-stadgan har nämligen kommit att missbrukas, vrängas, och tolkas på en mängd bisarra sätt i syfte att göra väpnade angrepp lagenliga. Ett exempel på detta är hur Storbritannien, Frankrike, och USA rättfärdigar sina bombningar i Syrien. Dessa länder hävdar bl.a. att det finns en rätt att ingripa med våld om det rör sig om en humanitär intervention eller i fall de man måste agera förebyggande för att kunna försvara sitt land.

Men jag ska inte gå mer på den juridiska debatten för det leder till att man helt och håller missar poängen med varför vi inte kan tillåta våld i vår värld idag. För att förstå vikten av ett absolut förbud mot väpnade angrepp måste vi gå tillbaka 70 år i tiden, till andra världskriget. Drygt 60 miljoner människor dog i det kriget och det var efter kriget som länder samlades, skapade de Förenta Nationerna samt fastslog FN-stadgan. Syftet med föreningen var att förhindra att något liknande någonsin skulle hända igen. Då hade man det färskt i minnet vad krig gör med människor. Man förstod att krig är en ofattbar tragedi och någonting som man inte kan tillåta existera annat i absoluta nödfall. Insikten var att ingenting kan rättfärdiga krig.

Det kanske kan vara svårt för oss i västvärlden att förstå krig, för knappast någon i vår generation har själv upplevt något liknande. Och kanske är det därför vi tillåter våra regeringar att ta beslut om våldsamma angrepp mot andra länder och befolkningar. Vi tror verkligen på våra ledare när de säger att våld kan användas för att skapa fred, demokrati och fungerande samhällen. Men saken är att krig aldrig leder till något annat än förödelse. Krig kan inte förekomma i en plan för hur vi ska skapa en tryggare och mer vänlig värld. Och det är i dagsläget uppenbart att alla de så kallade humanitära inventionerna, det så kallade kriget mot terrorism, och ingripandet i Irak för att tydligen befria befolkningen från en diktator, endast är tomma ord. Man kan inte skapa välmående med våld.

Våld föder våld. Hat föder hat. Och ledare i västerländska stater, framför allt Storbritannien, Frankrike och USA har nu tillräckligt länge verkat för att skapa en värld fylld med förödelse. Ett tydligt mönster går att urskilja. En terroristaktion äger rum. Ett vinklat nyhetsflöde som för allmänheten in i en känsla av ångest, oro, och rädsla. Sedan följer beslut och lagar som syftar till att stötta brutala organisationer med tveksamma motiv, intervenera med trupper, bomba, eller förelägga länder med embargon. I slutändan skapas bara mer lidande. Vi har ett fåtal som vinner. De som kan producera krigsmateriel, de som efter bomberna ges kontrakten att bygga upp staterna, och de som kan ta över naturresurserna från ett samhälle i upplösning. Det händer om och om igen. Och den dystra sanningen är att det kommer att fortsätta hända tills det att vi, medborgarna, sätter stopp. Kriget mot terrorism är en täckmantel för neoimperialism.

En lösning på det här problemet är att åter på en internationell nivå kräva att de lagar som vi alla enats om ska respekteras, däribland FN-stadgan. Vi har således redan skapat grunderna för en värld utan krig, vi har redan formulerat våra mänskliga rättigheter. Orden finns redan, men nu måste vi också leva efter dem. Det är inte tillräckligt att endast nedteckna att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, och att våld inte ska förekomma mellan nationer, det måste också bli till de principer som styr våra handlingar.

Och hur kan vi då se till att kräva att våra politiker ska efterfölja de lagar och regler som redan etablerats? Ett personligt ansvar hade varit en början. Om du som politiker eller tjänsteman tar ett beslut om att påbörja ett krig, då ska du också kunna ställas till svars inför domstol och straffas. I dagsläget har vi inte den möjligheten, men om den funnits, i ett sådant läge är det uppenbart att beslutsfattare tänkt efter både en eller två gånger innan ett beslut tas som kan orsaka lidande och nöd. Denna typ av straffansvar finns för oss alla i det civila livet, så varför ska den då inte också finnas och vara densamma för de som står för de allra viktigaste och känsligaste besluten, där det absolut inte får bli fel?

Konsten Att Förebygga Brott

Konsten Att Förebygga Brott

Vad som är fascinerande med brottslighet är att när en dom väl meddelas och en person som begått ett brott får sitt straff, då är det redan försent. Förlängda fängelsestraff, fler poliser, ett mer effektivt rättsväsende är alltså i slutändan meningslöst, eftersom dessa funktioner tar vid först när konsekvensen redan är ett faktum. Det går visserligen att konstatera att rättsväsendet och det straffrättsliga systemet i sin nuvarande utformning till viss grad en individualpreventiv effekt, dvs. om en brottsling blir inlåst, kan han inte begå nya brottet under tiden han sitter inne. Men det går inte att blunda för att samhällen, genom den här typen av sanktionssystem, aldrig lyckats besegra brottslighet. Inte en gång under hela vår mänskliga historia har vi helt och hållet lyckats utrota konceptet brottslighet trots tunga och ingripande påföljder.

Om man tittar på forskningen runt kriminalisering, påföljder, och straff når man ganska snabbt slutsatsen att det är svårt att säga, exakt, hur väl vårt nuvarande kriminalsystem förhindrar brott. I vart fall har kriminalisering av vissa handlingar några gånger fått positiva effekter. Tillexempel, när vi kriminaliserade barnaga och rattfylleri, då förändrades många människors inställning till dessa handlingar. Idag är det inte längre försvarbart att uppfostra ett barn med våld, men för bara 40 år sedan var det standard. Även risken att bli upptäckt verkar avhållande, i alla fall avseende vissa brott, som bland annat stölder. Men sannolikheten för att bli upptäckt påverkar däremot inte våldsbrottsstatistiken. Det är för att våldsbrott ofta begås oövertänkt, i stundens hetta, och under sådana omständigheter är det ingen som har tid att fundera på om de kan komma att bli upptäckta eller inte.

Sedan kommer vi kriminalsystemets käpphäst, påståendet att straff verkar avskräckande. Det finns dock inte några empiriska belägg som visar att straff avskräcker oss från att begå brott. Däremot tycks man även på ett allmänt plan kunna få ner brottsnivån genom att fängsla folk. USA lyckades under 1990-talet, genom att i hög utsträckning öka sin fängelsepopulation, få ner brottsnivåerna. Man kan alltså argumentera för att fängelse har en viss preventiv effekt, MEN, ett stort problem är att det inte går att förhindra det allra första brottet genom fängelse, och dessutom, att många återfaller i brott när de har avtjänat sitt straff. Fängelse i sig själv ändrar alltså inte på det beteende som lett till att personen i fråga begått ett brott. Dessutom är en fängelsevistelse mycket dyr för samhället. Man räknar på att det kostar ungefär 1 miljon per år och fånge. Det är alltså 4-5 årslöner för en normalt tjänande person, och runt 20 årslöner krävs för att dra in så mycket skattepengar. Och inte heller de nuvarande behandlingsprogrammen som kriminalsystemet erbjuder tycks ge några bestående effekter. Risken för återfall i brott verkar vara i stort sett densamma om man avtjänat sitt straff i fängelse, eller genom samhällstjänst.

Kort sagt kan man alltså säga att vi idag har ett förlegat sätt att hantera brottslighet. Vi är fortfarande inriktade på att agera EFTER någonting har hänt och många gånger är syftet med ett straff att någon eller något ska få upprättelse, och att rätt ska vara rätt. Men, vi måste dock fråga oss själva, vill vi inte hellre ha ett samhälle som helt saknar brottslighet? Och i sådana fall, hur kan vi skapa ett sådant samhälle?

För att skapa en effektiv brottsbekämpning måste vi se till orsaken, skälet, grunden, till varför människor begår brott. I forskning på området har man sett starka samband mellan fattigdom och kriminalitet, samt mellan inkomstskillnader och kriminalitet. Forskare på Karolinska institutet har t.ex. använt sig av Sveriges folkbokföring för att undersöka vilka ungdomar det är som har en benägenhet att begå brott. Undersökningen visade tydligt att de tonåringar som vuxit upp i familjer som hade en inkomst bland de 20 % med den lägsta inkomsten, hade sju gånger så stor chans att bli dömda för våldsbrott och två gånger så stor att bli dömda för drogrelaterade brott jämfört med de tonåringar som vuxit upp i en familj med inkomst som var bland de 20 % med den högsta inkomsten.

Aristoteles ska ha sagt att fattigdom är roten till kriminalitet. Det är inte något taget ur det blå. Mycket, mycket forskning pekar på att fattigdom och inkomstskillnader, spelar en stor roll för brottslighetens vara eller inte vara. Omdistribution av samhällets resurser är således en hållbar lösning för att förhindra brottslighet och skapa ett säkrare samhälle. Ett samhälle där vi kan hantera problem redan innan det hunnit manifestera sig i en skadlig handling – dvs. man handlar preventivt. Forskning har bl.a. visat att om man ökar lönerna för de lägst betalade i samhället minskar också brottslighet.

Enligt artikel 11 p. 1 FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter erkänner bl.a. Sverige rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Således finns det en mänsklig rättighet till ett liv där ens grundläggande behov är täckta. Och även om Sverige har lyckats att skapa ett sådant liv för många finns det fortfarande mycket kvar att göra. Om vi ska minska brottslighet permanent krävs att alla medborgare ges ett liv där anledningar saknas till att begå brott. Ett liv där fruktan för ens överlevnad inte längre existerar och där det alltid finns en skyddande kudde att falla tillbaka på såtillvida man skulle råka falla.

För när vi pratar om brottsbekämpning, om att minska på våldsdåd, stölder och andra kriminella gärningar, då måste vi komma ihåg att ett brott många gånger redan är bestämt på förhand i det ögonblick ett barn föds in i en familj med ekonomiska svårigheter. Det är alltså redan där vi måste se till att agera. Brott är således en konsekvens av att vi på samhällsnivå inte realiserar våra mänskliga rättigheter i en tillräckligt stor omfattning. I miljöer där människor känner sig skyddade och omfamnade, där existerar inte heller rädslan för utanförskap, eller drivet efter att få överleva, även om det görs på någon annans bekostnad.

Frågan måste ställas: När vår materiella välfärd är överflödig och alla möjligheter finns för alla, vem skulle då vilja slösa bort sin dyrbara tid på något så oväsentligt som att begå brott?

Morden i Trollhättan

Morden i Trollhättan

När en man går in i en skola, beväpnad med ett svärd, och urskillningslöst attackerar båda vuxna och barn, bör man stanna upp, och fråga sig, hur är detta möjligt? Det är meningslöst att klandra, eller skuldbelägga, och ta utgångspunkten att gärningsmannen är en ond och sjuk person. Sanningen är att det aldrig handlar om endast en person, ett livsöde, eller ett beslut. Det en gärning av detta slag representerar, är i stället ett problem som går mycket djupare än de flesta av oss är villiga att erkänna. När en 20-årig man tar ett beslut att döda främlingar i ett försök att föra fram ett politiskt budskap, då vet man att någonting är fel, inte bara på en individuell nivå, men också på en samhällsnivå.

Men vad är det då som är fel med vårt samhälle, vad är det vi kan förbättra, och hur kan vi förhindra att den här typen av dåd inte sker i framtiden? Ett av dessa fel är ungdomsarbetslöshet. Idag är det mycket svårt för unga vuxna att skapa sina egna liv. Anledningen därtill är att det saknas pengar i samhället, det saknas arbeten. Därutöver är de arbeten som finns många gånger meningslösa. Ungdomar och unga vuxna ses som arbetskraft vilka kan fullgöra uppgifter för samhället, men vad man missar är dessa personer har drömmar, passioner, och önskemål som går bortom endast monetära drivkrafter. Vi har de som önskar arbeta med djur, de som önskar bli musiker, de som önskar bli hantverkare – men idag finns det inte samma möjligheter. Det går inte längre, eller är i vart fall mycket svårt att försörja sig som musiker, eller skapa sig ett liv som bonde – ungdomar och unga vuxna är många gånger hänvisade till själsdödande arbeten som en enda möjlighet för dem att klara sin försörjning.

I viss mån har vi således skapat ett samhälle som låser ute människor. Och om du råkar falla genom de sociala skyddsmaskerna då finns det mycket sällan någon på botten som tar emot dig. Man är utlämnad till sig själv, men vad gör man när man själv inte duger till för att hantera situationen? Vad gör man om man som ungdom tappar sin livslust och i stället fylls upp med en bottenlös ilska, vart vänder man sig, och vem är i slutändan ansvarig för de konsekvenser som kan följa av en sådan inre förvandling? I slutändan är det vi som redan vuxit upp, vi som står i någorlunda säkra positioner i samhället, och vi som utgör familjemedlemmar, eller vänner som har ett ansvar att vara där för en annan när det finns ett behov. Det går inte längre att hänvisa till någon annan, och hoppas att situationen löser sig, utan det finns ett brinnande behov av att vi tar medansvar i våra relationer med andra.

Det intressanta med svärdmördaren i Trollhättan är att ingen i gärningsmannens familj, och att ingen av hans vänner kunde förutse vad som skulle hända. För dem var han en tyst, tillbakadragen, men ändå fredlig och sansad individ. Det visar oss verkligen hur lite vi egentligen känner till om vad som pågår på insidan, under ytan. Inte ens med våra närmsta har vi den öppenhet, och förtrolighet som behövs för att skapa en sanningsenlig kommunikation. Dessutom kanske vi inte heller investerar den tid i våra relationer som behövs för att lära känna en annan. Hur länge sedan var det till exempel som vi satte oss ner med någon av våra vänner, eller en familjemedlem, och frågade dem om deras liv, vad som händer, och hur de upplever sig själva i det hela? Vi stressar genom livet, allt för upptagna för att se, och ge uppmärksamhet till våra medmänniskor.

Det är därför inte konstigt att den här typen av händelser inträffar. Men hade det gått att undvika? Finns det lösningar, och möjligheter att förändra, så att man kan förhindra att någonting liknande någonsin händer igen? Ja, det finns lösningar. Och en av dessa är att vi börjar ta medansvar för våra vänner, familjemedlemmar, kollegor m.m. – att vi tar oss tid att fråga, lyssna och kommunicera, och att vi står som ett stöd under svåra tider. Hur många av alla de våldsdåd som sker världen över hade vi inte kunnat förhindra om vi tagit hand om varandra, varit uppmärksamma och alerta på varningssignalerna, och tagit handling i det ögonblick vi lagt märke till att någonting är fel?

Lösningen är således att vi skapar ett socialt skyddsnät som vi själva ansvarar för och upprätthåller, där utgångspunkten är att människorna som är i våra liv, att de inte bara är där som rekvisita, utan de är vårt ansvar. Om vi alla hade haft denna princip som utgångspunkt i våra relationer, hur annorlunda hade då vår värld inte kunnat vara?

Högre straff, mer polisinsatser, och fler pengar till rättsväsendet är inte en lösning. När ett våldsbrott sker är det redan för sent och allt som händer därefter kan i bästa fall fungera som plåster på såren. Men även om våldsutövaren får ett straff, offret upprättelse, och samhället en känsla av säkerhet, ändrar det inte på det faktum att skadan redan är gjord. Ett verkligt revolutionerande sätt att bemöta våldsbrott är genom att använda preventiva åtgärder. Det innebär att man förhindrar våldsutövaren från att någonsin bli en våldsutövare, genom att tidigt gripa in och styra upp. Om man hade lagt märke till svärdmördarens tillstånd redan två år innan brottet begicks, och då direkt påbörjat rehabilitering – vad hade då hänt?

Många, många brott hade kunnat förhindras, och eftersom brottslighet till så stor del kan kopplas till sociala- och ekonomiska uppväxtförhållanden, borde det inte vara speciellt svårt att ta reda på vilka som befinner sig i riskzonen för att utveckla ett skadligt beteende. Den enkla insikten är att våldsbrott sällan sker oövertänkt i ett ögonblick. Motivationen till att ta till våld byggs upp under år, när personen i fråga tänker, känner, resonerar, och konstruerar en inre karaktär med en våldsam disposition. Våld är således, i de flesta fallen, en skapelse som börjar på en mental nivå. Om vi kan lära oss att spåra, kartlägga, och förstå hur våld skapas på en mental nivå, kan vi sätta innan konsekvensen är en verklighet. På så vis kan vi skapa en värld där våldsbrott inte existerar, och där sådana koncept som upprättelse inte längre behövs – en värld där alla kan uppleva en trygghet och där tillit kan börja byggas människor emellan.

Pin It on Pinterest