Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 362: Att lämna efter sig något stort

Posted on | mars 27, 2015 | No Comments

Det är inte så sällan som man hör någon nämna att de vill lämna efter sig någonting stort, göra någonting speciellt, eller unikt för världen. Man vill förnya något område, skapa en omvälvande social reform, utgöra den drivande kraften för en ny revolution. Den bakomliggande motivationen är att man vill åstadkomma någonting fantastiskt och revolutionerande.

Jag måste säga att det är precis ett sådant motiv jag har haft i mitt liv. Framför mig såg jag hur mitt avtryck i denna världen skulle vara enormt, viktigt, och revolutionerande. Det är också denna inställning som har präglat många av mina beslut vad gäller min framtid – MEN – det är intressant att se hur denna drivkraft om att vilja skapa någon enorm och betydande förändring nästan alltid har sina rötter i egenintresse. I vart fall har det varit så med mig. För egentligen vill jag inte skapa en revolution, förnyelse, och social reform för att jag faktiskt och innerligt bryr mig om andra – NEJ – det handlar om framgång, uppmärksamhet, och berömmelse.

Nu när jag kan se att mina bevekelsegrunder inte alltid är godhjärtade, har jag påbörjat processen att lära mig ta nya beslut i mitt liv om vart jag ska, hur jag ska leva, och vem jag vill vara i framtiden. Jag ser att det inte är så viktigt VAD jag gör, utan det som är av väsentlighet är VEM jag är i det jag gör. Det finns flera exempel på människor som har så kallade betydelselösa och bagatellartade jobb; t.ex. arbeten som bonde, snickare, anläggningsarbetare, soptömmare, trädgårdsmästare, m.m. Men frågan man borde ställa sig är om dessa arbeten i själva verket är betydelselösa? Vem avgör vad som är av betydelse eller inte? Om vi själva hänger oss fullständigt till det vi gör, och vi lever ut oss själva, och strävar efter att alltid göra vårt yttersta, gör vi inte arbetet betydelsefullt då?

En annan aspekt av denna punkt är hur jag ofta känt en stor rädsla inför att inte ta de beslut som kommer föra mig i ”rätt riktning” där jag kan uttrycka mig själv till min fulla potential. Återigen går det att se att utgångspunkten för min tankegång är rädsla, och att rädslan i grund och botten är att jag inte ska kunna uppfylla mitt egenintresse, mina förhoppningar och begär gällande min framtid – vem jag hoppas kunna bli och vad jag hoppas att jag ska kunna göra. Det handlar alltså inte om välgörenhet, om empati, barmhärtighet och medkänsla för andra människor – NEJ – det handlar om vad JAG vill ha.

Det är intressant att se hur jag trott att mina drömmar och idéer om framtiden faktiskt kom från en plats inom mig av att jag vill göra skillnad för andra. Men med den största delen av dem förhåller det sig alltså inte på det sättet, utan mina planer har uppstått utifrån begäret att få ”vara någon”. Att skapa ett syfte för mig själv som FAKTISKT är baserat på en förståelse av vad som är bäst för alla är någonting HELT ANNAT än att följa efter en idealistisk upplevelse eller passionerad känsla. När man lever ett praktiskt syfte finns ingen upplevelse, det finns ingen energi, det finns ingen rädsla, och inget egenintresse. Och det är av den enkla anledningen att man faktiskt inte gör det bara för sig själv, utan man gör det för alla, som en gåva man ger av sig själv till världen – och det är någonting väsensskilt från att söka efter att få uppfylla sig själv.

Om man nu befinner sig i situationen där man känner sig sakna syfte, mening och riktning i sitt liv, bör man nog först fråga sig var någonstans man kan göra livet bättre för andra, även om man i den positionen som man väljer kommer att vara helt anonym. För det handlar inte om hur andra ser på det man gör, eller hur det värderas av samhället, det handlar om VEM MAN ÄR i det man gör; lever man sig själv tillfullo? Hänger man sig själv totalt till sitt yrke, eller lever man i två världar? Ofta är det som så att de yrken som har ett anseende av att vara de mest betydelselösa, är de allra viktigaste. Det visar bara att när man tar ett beslut om var eller i vilken position man ska placera sig själv i denna världen, går det inte att använda idéer och värderingar som kommer från samhället. Man måste istället titta inåt och fråga sig själv, vem är jag, vem vill jag vara och vad kan jag ge?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv och min framtid utifrån hur viktiga jag tror dem kommer vara för samhället i sin helhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär efter att få vara viktig, och basera mitt liv, min rörelse och min drivkraft på att få uppleva mig själv som viktig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga mig själv VAR och HUR jag kan göra störst skillnad i andras liv – och även i mitt eget liv – hur jag kan ge någonting till andra som kommer att förstärka och förbättra deras liv – hur jag kan stå för någonting som kommer att ha en märkbar effekt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på var jag vill hamna, på vem jag vill vara i andras ögon, på hur jag vill att andra ska uppfatta mig – istället för att lägga fokus på vad jag kan ge och skapa för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv, och hur jag närmar mig att skapa ett syfte, mening, och en framtid för mig själv, att endast se på, och överväga, och beakta mig själv, vad jag kan få ut av en framtid, vad jag kan tjäna på mina planer, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mitt sinne, öppna mig själv och se vilka möjligheter som finns framför mig, att se vad jag kan göra för att skapa en substantiell ändring, och någonting som jag gör för mänskligheten i sin helhet, och inte bara för mig själv som en individ som önskar ha uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mitt liv, se på min framtid, se på mina möjligheter i livet, endast från en utgångspunkt av egenintresse och att tänka på vad jag kan tjäna på saker, vad jag kan få uppleva och få ut av livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mig inför andra, att öppna mig inför världen, att låta mig själv se, att det finns mer än endast mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv, och i mina dagliga aktiviteter och tro att jag gör det för ett högre kall, men när det egentligen bara handlar om att jag vill vara speciell, ha uppmärksamhet, och erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla indikerar att jag ännu än så länge endast bryr mig om mig själv, och att jag endast ser till mig själv, mitt liv och min självutveckling, istället för att låta mig själv se till allas bästa – se till denna världen i sin helhet och var jag kan placera mig själv där jag kommer att kunna spela en effektiv roll för att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – där det inte handlar om mig själv – utan där det handlar om att faktiskt ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara som besatt av att vilja lämna efter mig någonting, ge någonting till andra, i och som begäret av att få känna mig själv viktig, speciell, och som om att jag gett någonting till andra som de kommer ha en stor nytta av, och som därför gör mig mer viktig, speciell, och bättre – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besudla min process och min motivation att skapa någonting i denna världen som är bäst för alla med egenintresse – där jag gör det för mig själv – för att jag ska bli känd, jag ska bli sedd, och jag ska få ett högt anseende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge till andra – bry mig om andra – och se till andras liv jämlikt till mitt eget – och också förstå att det är lösningen på att transcendera och gå igenom rädsla – att faktiskt bry mig om någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag väljer min riktning, och mitt syfte, vad jag ska göra med mig själv, och vilken riktning jag ska gå i, kommer det inte finnas någon energi inom mig, det kommer inte finnas någon upplevelse, utan det kommer vara ett praktiskt beslut, att jag ser i vilken riktning jag kan göra mest nytta, och sedan går jag den processen, och skapar mig själv i det livet – och gör det i tystnaden som är jag – och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en sådan tystnad, och sådana praktiska överväganden som visar på när ett beslut är riktigt och inte motiverat av upplevelser, av känslor, av egenintresse – när man enkelt gör någonting för att det är praktiskt och effektivt – och leder till resultat som kommer vara gynnsamma för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, och rädsla, och vill börja ta beslut, eller tänka på min framtid i dessa emotioner, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa en framtid om jag går in i rädsla, utan då blir vad jag skapar endast rädsla, och ett försök att beskydda mig själv, det blir ingen ovillkorlig framväxt och utveckling av mig själv, och det blir ingen ovillkorlig rörelse där jag tar med världen i mina beslut, och ser vad jag kan göra för alla; således åtar jag mig själv att andas, att genast förlåta rädslan, och sedan kolla på beslutet och det som är framför mig i sunt förnuft – utifrån vad som är praktiskt – utifrån var jag kan göra störst skillnad – inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller erkännande – utan för att jag faktiskt bryr mig om andra

Jag åtar mig själv att bry mig om andra människor, att bry mig om livet, att bry mig om att assistera och stötta andra, att förbättra och effektivisera andras liv, och att göra någonting för andra som kommer att kunna hjälpa dem i deras liv

Jag åtar mig själv att släppa taget om egenintresse, och begäret efter att ha mitt eget perfekta, betydelsefulla liv, och jag åtar mig själv att istället se andra, erkänna andra, acceptera andra, och ge till andra såsom jag själv vill få – att inte längre vara besatt av mitt liv eller min framtid – utan istället se till allas liv och allas framtid och var jag placera mig själv för att vara en del av att skapa ett liv och en framtid som är bäst för alla

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

Posted on | februari 28, 2015 | No Comments

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

keep looking »