Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 447: Rätt beslut?

Posted on | november 15, 2014 | No Comments

En konsekvent återkommande upplevelse och tillika mentalt beteendemönster är att jag faller tillbaka på beslut jag tagit, ångrar mig, och börjar tvivla att jag tagit rätt beslut. Detta mönster startar genom att jag börjar underhålla en rädsla, eller ångest som kommer upp inom mig, som i stort sett alltid relaterar tillbaka till en rädsla för att jag inte ska kunna försörja mig själv och tjäna mitt eget uppehälle i framtiden.

Detta leder till att jag upplever svårigheter att ta beslut som jag sedan står vid och gör verklighet utav, eftersom jag ofta ändrar mig, byter riktning, och försöker göra någonting annat som jag tror vara mer rätt, och en bättre riktning än den förra jag valde.

Jag kan se att denna obeslutsamhet och ångesten tar sig formen i att jag inbillar och föreställer mig två olika slags utflöden av mina beslut; antingen det bästa utflödet, eller det sämsta utflödet – och vacklar jag inom mig själv, och går in i en konflikt, eftersom jag, hur jag än tittar, vrider och vänder på det beslut jag har framför mig, ändå inte kan uppnå en total säkerhet, en total kontroll, att det jag beslut jag tar kommer leda till önskat resultat; det finns alltid en osäkerhet – alltid ett mått av slump som jag inte kan kontrollera.

Det jag vill ändra på, och ta mig an under den kommande veckan är således denna punkt, och jag vill alltså stoppa tendensen jag har att projicera mig själv in i framtiden, börja tänka på vad som kan gå fel, vad som kan gå rätt, hur jag vill att saker och ting ska gå, och hur jag vill att de inte ska gå, och förändra detta så att jag istället litar på mig själv och att när en situation uppstår, så hanterar jag den på ett effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden vad avser mina studier, och mitt framtida yrkesliv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och skapa det ultimata utflödet, där jag får ett arbete, där jag får bra betalt, och där jag lyckas skapa en ekonomisk stabilitet i mitt liv utan någon osäkerhet – och samtidigt skapa en rädsla för det sämsta utflödet, där jag inte får ett arbete, där jag misslyckas med mina studier, och inte lyckas skapa ett liv till mig själv där jag är säker och trygg – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan utöva och ha total kontroll över min framtid, total kontroll över var mina beslut kommer att leda mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på mig själv HÄR – och lita på att jag kommer att hantera och gå igenom alla situationer när de uppstår och att jag således inte behöver rädsla, ångest, och projektioner för att kunna hantera och ta mig själv igenom mitt liv på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha total kontroll över mitt liv, och vilja veta exakt vara mina beslut kommer att leda mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på det värsta som kan hända, och på det bästa som kan hända, och skapa en konflikt inom mig själv, där jag hela tiden försöker kontrollera de utflöden mina beslut kan tänkas få, så att jag med säkerhet kan komma att leva ett bekvämt, och lugnt liv, där jag upplever mig själv trygg och har ekonomisk stabilitet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera mitt liv, att jag kan hantera de omständigheter som dyker upp, och att jag således inte behöver kontrollera min framtid och var allt kommer att leda till, eftersom det är någonting som jag kan hantera och dirigera här i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv här, och tro att jag inte har förmågan, möjligheten, och styrkan att hantera mitt liv och de omständigheter jag möter, och att jag således måste förlita mig själv på kontroll, och på projektioner, på rädsla och ångest för att kunna leda mitt liv i en effektiv riktning, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest, rädsla och nervositet, att bli besatt av ett begär av att trygga min framtid genom rädsla, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna rädsla, och se, inse och förstå att jag inte behöver denna rädsla, och ångesten för att kunna röra mig själv framåt, för att leva, för att andas, för att motivera mig själv och skapa mig själv, utan allt jag behöver är min närvaro, min medvetenhet, mig själv, och att jag således har förmågan och möjligheten att hantera och skapa mitt liv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan skapa mitt liv i varje andetag, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, i en alternativ verklighet, där jag misslyckas med att hitta ett arbete, där jag misslyckas med att tjäna pengar, där jag misslyckas med att skapa en karriär till mig själv, och där jag således inte kan försörja mig själv, och göra någonting verkligen effektivt och gynnande och givande med mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tvivla på mig själv och existera i och som en konstant ångest inför att jag inte kommer att kunna göra vad jag vill med mitt liv om jag inte använder fruktan för att se till att jag har total kontroll och styrning över allt som händer och sker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter och gå in i och som rädsla, och låta mig själv övertygas av de upplevelser av ångest, och rädsla som dyker upp inom mig i förhållande till framtiden, och förhållande till vad jag kan göra, och vad jag borde göra med mitt liv för att skapa en ekonomiskt stabil grund för mig själv att stå på, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag kan ta ett beslut att lita på mig själv, att ändra mig själv och styra mig själv i varje andetag, och således stoppa detta mönster, och beteende när det dyker upp inom mig så att jag inte längre existerar i och som en alternativ verklighet i mitt sinne – utan jag är HÄR – jag lever HÄR – jag rör mig själv HÄR – jag motiverar mig själv HÄR

Självåtagande

När jag märker att jag blir ångestfylld, eller rädd inför framtiden, och jag börjar projicera mig själv in i framtiden, och börjar bygga planer för hur jag ska hantera mitt liv för att undvika ett visst dåligt utflöde, eller nå ett annat positivt och gynnande utflöde, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag åtar mig själv att lita på mig själv HÄR – att förstå att jag behöver inte dessa projektioner – jag behöver inte dessa upplevelser – jag är HÄR och kan således hantera och styra mitt liv i och som varje andetag – rädsla finns det inget behov av

Dag 446: Konsten Att Angöra En Tentamen

Posted on | oktober 13, 2014 | No Comments

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

keep looking »