Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 440: Stress på jobbet

Posted on | juli 9, 2014 | No Comments

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Dag 339: Reaktioner i förhållande till konflikt

Posted on | juni 28, 2014 | No Comments

Idag hade jag en konflikt med en person i min värld och jag ska i denna blogg arbeta med de reaktioner som kom upp inom mig i och med denna konflikt.

De emotioner som dök upp inom mig var nedslagenhet, depression, hopplöshet, skuld och ängslan – jag var nedslagen, och kände mig hopplös därför att jag tyckte det var dumt att situationen utvecklade sig till en konflikt. Ängslan upplevde jag därför att jag var orolig över hur denna konflikt påverkade mitt förhållande med personen i fråga, och jag kände skuld för jag var ansvarig för konflikten och hur den utvecklade sig.

Själva konflikten och vad den handlade om kommer jag inte gå in närmade på i denna blogg, utan här kommer jag fokusera på de emotioner som dök upp inom mig när konflikten var till ända. Dessa reaktioner ser jag blev stimulerade av hur jag upplevde att den andra personen tilltalade mig, vilket jag tyckte var abrupt, ovänligt, och hårt, och inte som jag hoppats, vänligt, trevligt, mjukt, och inbjudande.

Det var uppenbart onödigt att inleda denna konflikt, men på sätt och vis även gynnsamt, eftersom jag ser hur jag fortfarande låter mig själv ta det personligt, bli ledsen, och påverkad av hur andra känner sig, vad andra säger om mig, och vilket röstläge de använder sig av. Det är även någonting som jag kan märka i andra delar av mitt liv, även fast de i dessa dimensioner inte är lika starka och överväldigande reaktioner, utan där förekommer denna typ av upplevelse mer subtilt, och i formen av tankar som smyger sig upp lite här och var.

I vart fall ser jag att denna punkt är viktig för mig att arbeta igenom, så att jag kan hantera konflikter i min värld utan att jag tar det personligt eller låter mig själv känna mig nedslagen och förnedrad, jag måste lära mig själv att stå stabil och förhålla mig opersonligt till min verklighet oavsett vad som sker – vilket naturligtvis är mycket svårt, men det är min slutdestination.

Ett ord som jag ser att jag kan leva för att assistera mig själv att igenom denna punkt är objektivitet – vilket jag kan leva genom att träna mig på att bara hantera situation praktiskt, och vara brutalt ärlig mot mig själv när jag ska prata eller uttrycka mig själv, om det jag säger är av praktiskt värde, eller om det har en utgångspunkt i emotioner och känslor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och uppleva mig själv nedslagen, ängslig, hopplös, och deprimerad när jag haft en konflikt med en annan, eller när jag har en konflikt med en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ”jag är inte förstådd” – ”jag är inte uppskattad” – och låta dessa tankar skapa min upplevelse av mig själv – där jag känner det som om att en annan är emot mig och vill skada mig och att jag därför har en rätt att bli ledsen – ta det personligt – och se mig själv som ett offer för situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är underlägsen människor i min omvärld, och att när de talar i ton som jag upplever är nedvärderande, och strikt, att jag då blir skadad, misshandlad, och mentalt utsugen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som ett offer för situationen, och som ett offer för de upplevelserna som dyker upp inom mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig anklaga den andra personen såsom att vara ”för hård” mot mig och såsom att ”skada mig” – och tro att jag p.g.a. detta har en rätt att bli ledsen, nedstämd och känna mig hopplös, för tydligen har jag inte blivit behandlad på ett sådant sätt som jag tror, och tycker är positivt och bra, och såsom jag borde bli behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en känsla nedstämdhet, och misslyckande, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inombords kritisera mig själv för att konflikten uppstod, och kritisera den andra människan för att konflikten uppstod, och tänka att det var dumt, det var tragiskt, och det var hemskt att konflikten uppstod, och att den egentligen inte borde ha uppstått, utan egentligen borde jag inte uppleva mig själv på det här sättet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer, tankar, och fantasier inombords, om hur jag tror, tänker, och antar att min värld bör vara, och hur jag bör vara, och hur jag bör uppleva mig själv, istället för att jag låter mig själv hantera och dirigera vad som faktiskt kommer upp inom mig, och hantera och dirigera min värld såsom den faktiskt ter sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga den andra människan för sättet jag upplever mig själv på, och tänka att om det inte varit för dem, så hade jag inte upplevt mig själv såhär, utan jag hade istället varit mycket mer stabil, mycket mer säker, och mycket mer direktiv inom och som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina inre reaktioner av att känna mig kritiserad, bortkörd, och avvisad, genom att projicera dessa reaktioner på andra människor och tänka att det är deras fel, och att de måste ändra sig, och att jag inte behöver ändra mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och låta mig själv ovillkorligt hantera, styra, och dirigera de upplevelser som kommer upp inom mig, och göra detta direkt, och inte anklaga någon annan, för jag ser, inser och förstår att de upplevelser som dyker upp inom mig är jag själv, och har inte med någon annan än jag själv att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hysa agg mot den andra människan, och spänna mig själv när jag talar med dem, i tron att de gör någonting, eller har gjort någonting som är fel mot mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag hyser agg mot den andra människan, och visar min missnöjdhet, att jag på det viset tar hämnd, och återtar min ställning, istället för att se, inse och förstå att min ställning aldrig har förlorats, och att min ställning aldrig har påverkats, och att den andra människan faktiskt aldrig har gjort någonting gentemot mig, utan att den upplevelsen jag har är någonting som jag skapat själv, och någonting som jag har närt själv, och någonting som jag har gjort verklighet inom mig själv och således någonting jag måste ta ansvar för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig att den andra personen nu inte tycker om mig, och att vi nu har skapat en klyfta mellan oss som inte går att reparera och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, nervös och ängslig för vad andra tycker om mig, hur andra värderar mig, hur andra ser mig, och vilket slags betyg de sätter på mig i fråga om hur nära jag är dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag låter mig själv påverkas och influeras av mina rädslor av vad andra tycker om mig, istället för att stabilisera mig själv här i och som min kropp, i och som mitt andetag, och röra mig själv i jämlikhet med och som min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad på en annan i min värld när de inte är så pass ambitiösa, och bryr sig så mycket om saker som jag tycker är viktiga, och som jag tycker de ska bry sig om, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och skapa ett begär inom mig, att alla ska tycka, känna, och vara som jag, och att varje gång jag säger, eller gör någonting, att alla i min omvärld genast och ögonblickligen ska åtlyda detta, och finna sig i, och styra sina liv utifrån hur jag skapat och baserat och byggt upp mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska vara som jag för att jag ska vara stabil, säker och trygg inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att så fort människor i min omvärld inte på ett positivt och enhälligt sätt ställer sig bakom mig, och driver sig själva, precis så som jag driver mig, och gör, och prioriterad det jag prioriterar, att då tro att någonting är fel, och att denna andra personen misslyckas med att göra det den borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om hur andra människor borde leva, för att jag ska vara tillfreds med dem, och för att jag inte ska bli arg, frustrerad, och irriterad på dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och släppa denna idé om att andra måste göra, och måste vara som jag är, och att det är någonting fel på dem så fort de inte agerar, lever, eller prioriterar som jag gör i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv emotionellt nedslagen när en annan människa inte vill göra som jag vill att denna andra personen ska göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa min stabilitet, och trygghet inom och som mig själv på en känsla, och upplevelse av att andra håller av mig, och gör efter mig, och tycker jag är duktig, ambitiös, och effektiv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt degraderar och försätter mig själv i en inre apati, och där jag gör mig själv inkapabel till att effektivt hantera och dirigera min värld, och människor i den, eftersom jag existerar i en idé av vad min värld borde vara, istället för att hantera, och dirigera min värld som den faktiskt är och existerar i detta andetag

Självåtagande

När jag märker att jag reagerar i nedslagenhet, ängslighet, och att känna mig själv dålig, för jag har tänkt att en annan person varit elak mot mig, och illasinnad, genom att de talat i ett visst slags tonläge, och med vissa ord, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det är i detta läge jag måste stoppa mig själv, andas, och se att det som sägs och görs inte är något personligt skadande gentemot mig, och att jag faktiskt inte blir sårad, och således åtar jag mig själv att andas, och att stabilisera mig själv i min kropp, och lyssna ovillkorligt på vad som sägs, och förstå att det som sägs är ord, och att dessa orden i faktisk mening inte kan skapa en upplevelse inom mig, och att jag således inte kan påverkas av dessa orden såtillvida jag inte tillåter det – så jag låter mig själv således objektivt lyssna på det som sägs – och vara professionell – och förstå att det inte handlar om eller påverkar vem och hur jag är

När jag märker att jag blir arg, frustrerad, och irriterad, för att en annan inte prioriterar, tänker, och agerar som jag skulle gjort i deras situation, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår hur en annan är, inte är fel bara för att de inte är som mig, och att jag inte kan förvänta mig, eller kräva av människor att de ska vara som mig, se på saker som mig, ha samma förståelse som mig, och vilja samma saker som mig, och således åtar jag mig själv att förstå människor såsom de existerar – att lära känna människor såsom de är och förstå att jag inte kan få dem att bli som jag vill att de ska vara – i vart fall inte genom att attackera dem och vara arg på dem – och således jag mig själv att ha tålamod och träna mig själv på att lyssna och förstå andra människor – var de kommer ifrån, hur de blivit så, varför de är som de är, och hur jag assistera att bli mer effektiva i sina liv

keep looking »