Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 366: Att Ge Mig Själv Hän

Posted on | april 30, 2015 | No Comments

Igår satt jag och pluggade i princip hela dagen, och en tendens som jag lagt märke till är att jag då blir väldigt mån om min tid. Ofta tittar jag på klockan för att kontrollera hur lång tid som har gått, och sedan jämför jag det med hur pass långt jag har läst eller skrivit. Och utifrån den informationen ger jag mig själv en dom, att antingen måste jag snabba på, skriva fortare, läsa mer, eller ligger jag tydligen i fas, och då kan jag lugna ner mig lite.

Den här strävan efter spara tid är inte något som är endast kommer upp när jag har bråttom, eller ett faktiskt behov av att skynda på, utan det finns ett begär efter att skynda, producera, få klart, och färdigställa oavsett hur dagens schema ser ut. Och det betyder implicit att den stress jag upplever inte är verklighetsbaserad, för såsom mitt liv är strukturerat för tillfället finns det ingenting att stressa över. Mitt liv är stabilt och det följer högst beräkneliga rutiner. Det är inte nödvändigt att saker och ting ska gå fort. Trots det är min utgångspunkt i det närvarande att när saker och ting går fort, effektivt, och blir klara på utsatt tid, då har jag varit framgångsrik.

Vad jag beskrivit ovan gäller inte bara för mig, utan det rör sig om vår tids folksjukdom – oförmågan att stanna upp, och gå upp i vad det är man gör. Om vi ska titta på motsatsen på det här beskrivna jaga-efter-tid-beteendet, utgör barn ett bra exempel. De har nämligen en förmåga att helt och hållet förlora sig själv i vad de gör, att gå upp i det, och bli helt uppslukade av ögonblicket. Många vuxna förlorar den förmågan och istället definieras ens liv av vilken riktning man har för framtiden, nästa projekt man ska ta sig själv an, eller vad man vill göra när man fått ledigt från sitt arbete, och är på semester. Vår tids folksjukdom är en kronisk brist på närvaro och samtidigt ett starkt beroende till att föreställa oss en ljusare och bättre framtid. Konsekvensen blir att vi försummar det liv vi lever HÄR i DETTA ögonblick.

Tänk om alla människor hade haft förmågan att ge sig själva fullständigt hän till sina arbeten, relationer, familjer, till sig själva, och vara undantagslöst närvarande i alla livets delar. Världen hade varit en annorlunda plats. Istället för kvantitet hade kvalité blivit den ledande levnadsregeln, och istället för produktivitet hade integritet tagit plats som den viktigaste grundsatsen i arbete och företagande.

Det jag ser för mig själv är att jag kan applicera mina insikter i mitt eget liv, och på så vis göra min del för att stoppa den här kroniska folksjukdomen, genom att leva sakta, leva kvalité istället för kvantitet. Genom att vara närvarande i varje ögonblick och ge mig själv hän till vad jag gör, inte till vad jag ska göra. Att skapa en sådan inställning är nyckeln till att leva ett fullödigt och tillfredsställande liv, för jag kommer aldrig lämna någonting halvdant, eller ogjort. Istället lägger jag min fokus på vad som är framför mig, och arbetar tills det att jag är klar, och därefter går jag vidare till nästa aktivitet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén om att kvantitet är mer värt än kvalité, om att desto mer jag gör, desto mer jag producerar, desto mer jag skapar, ett desto mer värdefullt, och fullödigt liv lever jag, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt förhåller sig på motsatt sätt, och att jag endast genom att sakta ner, genom att lägga min fokus på kvalité, genom att ge mig själv hän till vad jag gör här, kan skapa för mig själv ett tillfredsställande och fullödigt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig själv studier, karriär, jobb, och pengar, från en utgångspunkt av stress, och utifrån en idé om att jag måste få så mycket gjort som möjligt på så kort tid som möjligt, och att endast när jag applicerar och rör mig själv framåt med en sådan utgångspunkt, skapar jag tillräckligt med värde för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att värdesätta varje ögonblick, och att låta mig själv ge mig hän till någon aktivitet eller annat åtagande – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att göra mer, skapa mer, få mer, – istället för att sträva efter att skapa effektivt, skapa kvalité och sysselsätta mig själv endast med så pass många saker, så att jag vet att jag kan färdigställa dem på ett tillfredsställande sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min livsfilosofi skapas av den moderna idén om värde, där värde jämställs med produktivitet, kvantitet, och effektivitet, och i vilken det saknas ett beaktande av vilken närvaro man gör någonting med, vilken slags inlevelse man närmar sig saken med, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa aspekter av värde är viktiga delar av ordet som i dagens samhälle glömts bort, och försvunnit, i tron att det enda som betyder någonting är materiell välfärd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte handlar om hur mycket jag producerar, vad jag producerar, och hur andra känner i förhållande till vad jag producerar, utan det handlar om vem jag är i förhållande till vad jag skapar och producerar – om vem jag är i ögonblicket då jag skapar och producerar, och om jag i det ögonblicket låter mig själv tillfullo vara här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv med hjälp av stress, att röra mig själv framåt med hjälp av stress, och tro att jag genom att göra mer, genom färdigställa, producera, och skapa mer, faktiskt kan bli av med den här upplevelsen av och som stress, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att så inte är fallet, att uppenbarligen är den enda lösningen att faktiskt låta mig själv slappna av och vara tillfullo med vad jag gör här – och att helt enkelt släppa taget om stress och förstå att stress har inget syfte i mitt liv annat än dra mig själv bort från min fysiska omgivning och de projekt samt åtaganden jag rutinmässigt går varje dag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag stressar, och när jag befinner mig i ett stadie av produktionsångest, att vid sådana tillfällen ser jag inte klart vad som behövs göras i mitt liv, jag ser inte vad jag behöver prioritera, vad jag måste engagera mig själv mer inom, utan istället blir mina val och beslut färgade av en ångest, och stress, där jag gör saker som faktiskt inte behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vilken styrka, och makt det finns i att lära mig själv att sluta stressa, och leva för kvalitet istället för kvantitet

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, rör mig själv snabbare än vad jag brukar, och det i mitt huvud finns ett virrvarr av tankar om vad jag måste göra, och inte måste göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag stressar då ser jag inte tydligt vad som behövs göras, och jag ser inte var jag står i förhållande till mina projekt, och jag förglömmer praktiska och sunda logiska resonemang om hur jag kan agera för att leva effektivt och dirigera min värld – således åtar jag mig själv att andas, och medvetet sakta ner, medvetet lugna mig själv, göra långsammare rörelser, ta mig själv den tid jag behöver för att effektivt gå igenom aktiviteten som är framför mig

När jag märker att jag börjar stressa, och går in i en produktionsångest, då stoppar jag mig själv, jag andas djupt och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna produktionsångest får mig att producera halvdana produkter, och halvfärdiga resultat, saker som jag hade kunnat jobba mer på, förfina, och förbättra, men som jag inte gjorde, för jag trodde mig själv behöva spara tid, och vara mer effektiv, färdigställa mer, och skapa mer, således åtar jag mig själv att som en korrektion – fokusera på kvalitét – fokusera på att färdigställa vad jag håller på med och gör just nu så bra jag bara kan – att ge mig själv hän till det jag gör och låta mig själv göra det så bra jag kan

Dag 365: Ålder och Åldrande

Posted on | april 26, 2015 | No Comments

I mitt liv stöter jag ofta på äldre människor. Det rör sig om människor som är i det sista stadiet av sina liv, som har skröpliga och illa fungerande kroppar, som många av dem inte riktigt är till sina sinnens fulla bruk. Tydligt är att ålderdomen för de allra flesta är en tragisk och deprimerande upplevelse, ett slags förfall av någonting som tidigare var vackert, intelligent, livsdugligt och fyllt av glädje. Men, i princip utan undantag försvinner alla positiva sidor av en människas karaktär och liv när denna åldras, och det är någonting som fascinerar mig, och som även fått mig att fråga mig själv en del saker om vem jag själv är och hur jag lever.

För några veckor sedan träffade jag en person som tidigare varit regeringsråd. Ett regeringsråd är för de som inte vet, en domare i högsta förvaltningsdomstolen. Det en mycket prestigefylld position. Men trots denna personens tidigare prestationer, och hans tidigare så höga position, var det tydligt att ålderdomen hade tagit sitt grepp om honom, och att han hade börjat förfalla. Hans hörsel var sämre, han tänkte inte längre lika klart, han hade problem att ta hand som sin hygien, och sina kläder.

I det ögonblicket frågade jag mig själv, vad finns det egentligen för värde i en prestigefylld position? Vad finns det egentligen för värde i en spikrak karriär där man efter många årtionden av umbäranden äntligen når toppen? För i slutändan är det uppenbart, att allt som kommer återstå är ben, och aska. Och all den där prestige man lyckats uppnå kommer tillslut att försvinna och hamna hos nästa generation. Och hur känd man än blivit, vilka bedrifter man än lagt till sitt CV, faller allting så småningom i glömska. Det går därför att fråga sig: Vad gjorde jag i mitt liv som verkligen hade SUBSTANS och VÄRDE? Om hela min karriär är bortkastad, om jag inte kommer bli ihågkommen för någonting, vad är då syftet med livet egentligen? Vad är syftet med att förbättra, prestera, och skapa sig själv om det ändå i slutändan kommer att förfalla?

På denna fråga har jag kommit fram till följande. Det finns saker i livet som går bortom åldrande, bortom minnen, bortom fysisk förmåga, bortom karriär, prestige, och erkännande. Det finns saker i livet som har en sådan substans att de aldrig någonsin försvinner, förändras, eller stöps om. Och en av dessa saker är en ens NATUR – vem man är som människa i TANKE, ORD och HANDLING – och med VILKEN princip man väljer att närma sig världen. Oavsett ens ålder, oavsett vilken form man har, oavsett i vilken omgivning man befinner sig, är ens NATUR någonting som medföljer. Och om man vårdar, skapar, ger näring till, och utvecklar denna sida av sig själv, har man skapat någonting av värde som inte sinar med pengar eller ålder. Den enkla anledningen därtill är att ens NATUR går bortom begränsningar som denna fysiska verklighet ställer upp. Vi har vår natur med oss i våra drömmar, den finns i våra sinnen, den går att skönja i sättet vi rör på våra kroppar, i tankarna vi väljer, och orden som kommer från våra munnar, och finns med oss när vi möter döden. Vår natur, vilka vi i grunden är, påverkar vår omgivning, människorna runt oss, våra val, och allt som vi tar oss för, och det mer än vi någonsin kan ana.

När vi skapar vår natur, vilka vi i grunden är, på ett sätt som är effektivt, och när vi applicerar oss själva i enlighet med principen av om att ge såsom vi själva vill ta emot, då skapar vi ett värde som inte försvinner i samma stund som vi lämnar detta jordeliv. Våra ord, handlingar, och vårt leverne kommer föras vidare i andra som tagit del av oss, hur vi lever, och det exempel vi står som. Det har jag själv varit med om, att en person kommit in i mitt liv, och med sina ord, handlingar, och närvaro ändrat hur jag ser på saker. Och på så vis även ändrat mina beslut, min inställning till livet och andra människor. I varje ögonblick ansvarar vi för krusningar, ord och handlingar som påverkar, och som sakta men säkert rör sig utåt i världen, och smälter samman med helheten.

Genom att vi förändrar oss själva till det bättre skapar vi därför ett substantiellt värde som går bortom vår begränsade tid på denna jord. Att skapa oss själva ett meningsfullt liv handlar alltså inte om att tillfredsställa endast våra egna begär – utan för att våra liv ska få reell mening och ett reellt värde, måste vi ge mening och värde till andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vad värde egentligen är, vad mening egentligen är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden endast når sin optimala definition när man tar egenintresse, och ser sig själv, sina handlingar, sin rörelse i detta liv från ett större perspektiv, från vilket värde, vilken mening, vilken nytta jag skapar och medför för andra människor, för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett liv som levs endast för egenintresse inte har något värde, inte har någon mening, och att det enda som kommer ske med ett sådant liv, är att det försvinner, tillslut förfaller och blir till ingenting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag istället vidgar mina vyer, och ser mitt liv utifrån en helhet, utifrån jorden, mänskligheten, och denna fysiska existens, blir begreppen värde och mening mycket klarare, och tydligare – och att dessa begrepp beskriver hur man genom sitt liv kan tillföra någonting av substans som kommer inverka, påverka, och föra denna verklighet och alla som bor i den mot en bättre och mer gynnsam framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag betraktar min framtid, mitt liv, mina möjligheter, när jag prioriterar min dag, och vad jag ska ägna mig åt, att då endast betrakta och se till mig själv, istället för att låta mig själv se vad jag kan tillföra och skapa för andra, vilket värde jag kan bidra med för att skapa ett bättre liv inte bara för mig men för alla människor, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den stora fällan, och det som gör att den världen är i ett så miserabelt skick, är för att vi på en individuell nivå endast lever för oss själva, istället för att se till helheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till helheten, och erkänna att det existerar liv i denna världen som är jämlikt med mig själv, och att det uppenbart är på det viset, att för att mitt liv ska ha ett värde, måste ge värde till andra – och skapa praktisk nytta som kan överföras från människa till människa, och således på sikt skapa en förändring som kommer att göra detta jordeliv till någonting så mycket bättre än vad det är för tillfället

Självåtaganden

När jag prioriterar, beslutar om min framtid, och min riktning i livet, åtar jag mig själv att betrakta mitt liv sett utifrån helheten, sett utifrån vad jag kan ge till andra, vilket värde jag kan skapa i andras liv, vad jag kan tillföra som leder till en substantiell förbättring, och någonting som påverkar andra människor i grunden, och leder till förändringar i deras liv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag prioriterar, beslutar om min framtid, och riktning i livet, endast på basis av egenintresse, av förhoppningar, begär av vad jag vill göra, vad jag vill ägna mig åt, och hur jag vill uppleva mig själv, att stoppa mig, ta ett andetag och föra mig tillbaka hit – och istället rikta in mig på att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – och vara en kraft, en källa i denna världen för en substantiell, genuin och total förändring av vårt nuvarande och destruktiva sätt som vi lever på

keep looking »