Viktor Persson

Min Resa Tillbaka Till Livet

Dag 447: Onödig Nervositet

Posted on | september 20, 2014 | No Comments

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 446: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?

Posted on | september 10, 2014 | No Comments

9d790f86b918df50Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

keep looking »